Tal till våren – och till Kilsmoborna

Postad av: maj 1, 2015 | En kommentar

Vårtal 30/4 2015 i Kilsmo

 

Våren –det är min favoritårstid.

Medan november och januari sniglar sig fram så skuttar april och maj. Och nu har april skuttat fram ända till maj. Hur gick det till?

Jag har i flera år funderat på vad jag tycker är värst med november och januari – kylan eller mörkret? Nu vet jag. Det är mörkret. Därför är jag och många med mig extra glada när ljuset nu återkommer alltmer.

Underbart är kort – det är ett uttryck som gäller inte minst våren. Jag önskar verkligen att blåsipporna nedanför Himmer blommade längre. Och backsipporna på Egbyåsen. Vitsipporna i Sköllersta ekäng. Samt påskliljorna i Boo. Men som tur är har jag hunnit se dem alla i år innan de försvann. Det gäller att avsätta tid för våren och vårens ritualer. Att inte själv också bara skutta förbi april.

 

Först några ord om hembygden och så kallade ytterområden.

Det är en bra sak att vara stolt över sin hembygd och sitt land. Vi bor i ett land där vi har demokrati och fria val. Och även om vi inte alltid förstår hur politikerna tänker så vill de flesta av dem göra det bästa för vårt samhälle. Och om man är riktigt missnöjd – ja, då finns ju alltid möjligheten att själv engagera sig politiskt. Och inte bara sitta hemma och gnälla. Det har jag gjort. Jag plågar nämnden samhällsbyggnad med att varje gång nämna orden ”Breven” eller ”Östernärke.” De är nog snart urless på mig.

Vår hembygd här i Kilsmo-Breven är sällsynt vacker. Vår hembygd  kallas ofta för ytterområde. Men för oss är Kilsmo/Breven inget ytterområde. Det är vårt centrum och det är lika viktigt för oss, viktigare, vad som händer här är än på Järntorget i Örebro.

 

Vi som är mitt uppe i en process i Brevens bruk där vi löper risken att bli av med en två små sjöar och en fin badplats. Det är viktigt att vi som medborgare reagerar och gör det vi kan för att påverka beslutsfattarna.  Som kd-politiker har jag gjort vad jag kan för att sätta ljuset på det som höll på att hända i Breven.

Men alla har ett ansvar att jobba mot det som vi menar är fel. Det är allas ansvar att reagera – och påverka. Om vi alla som står här skickade två brev var till de politiker som beslutar om länstrafiken tror jag vi inom ett halvår skulle ha helgtrafik i Kilsmo-Breven. Kan vara värt att testa.

Läget för Breven är nu följande: Det har börjat lösa sig men ännu inte helt löst. Ni i Kilsmo bör hoppas att det gör det. Annars riskerar även er fina badplats att bli förstörd om Sotterns vatten forsar rakt ut i Brevensån och vidare till Högsjö utan reglering av vattenståndet vid Knipphammaren och Breven.

 

Man kan inte hålla ett vårtal utan att säga några ord om våren.

Årstiderna  är för mig en bild av livet.

Först är vi små, små frön som ligger i mörkret och gror och växer till oss om vi får rätt livsbetingelser. Sedan tränger vi ut i livet – som växterna tränger upp ur jorden – och är liksom små knoppar. Detta sker runt omkring oss just nu då det är vår.

Om vi får värme och näring så blommar vi så småningom. Kanske blir vi blommor som till och med blir beundrade? Fast jag vill påpeka att det finns skönhet i alla blommor om man går tillräckligt nära. Och det gäller även människor.

På hösten vissnar allt ner, och även människan vissnar ner på livets höst. Sedan får hon vila. Min tro och förhoppning är att precis som växterna uppstår igen nästa vår så uppstår vi i till nytt liv – i en annan dimension.

 

Vad vet vi om denna dimension? Ingenting. Låt mig läsa denna berättelse som jag hittade på Facebook och som handlar om att vara ödmjuk inför det man inte vet eller känner till.

 

I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
– Tror du på liv efter födseln?
– Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som ska komma.
– Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle ett sånt liv se ut?
– Jag vet inte, men tror, nej jag vet… med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi till och med på våra egna ben och får vår näring genom munnen.
– Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
– Jag tror att det måste finnas något. Något som är annorlunda mot vad vi är vana vid.
– Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från livet efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
– Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
– Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
– Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
– Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och det man inte kan se finns inte. Det är ren logik att hon inte existerar.
– Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror i alla fall att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det.

 

ETT FYRFALDIGT LEVE FÖR VÅREN!!!