Marina hittade hem

Postad av: Dec 14, 2017 | Inga kommentarer

Under många år var Marina Erikssons livsväg rätt tung. Men sedan hon hittade till Mikaelskyrkan, bland annat via kyrkans Må bra-kör, känner hon sig både friskare och gladare.

Marina Örebro Mitt i livet

– När jag sitter i kyrkan innan Taizémässan känner jag hur ron sprider sig i hela min stressade kropp. Och den känslan behöver jag mer av.

Marinas väg mot en tillhörighet i Mikaelskyrkan började egentligen på caféet i Kyrkans hus. När hon jobbade där lärde hon känna en kvinna som tog med henne till olika kyrkor på olika typer av gudstjänster. Bland annat besökte de Mikaelskyrkans Taizémässor tillsammans. Så kyrkan var inte obekant för Marina den dag hon såg en tidningsannons om Må bra-kören.

– Jag har egentligen alltid tyckt om att sjunga och tralla men eftersom jag varit ensam med fyra barn har det varit omöjligt för mig att ha några egna fritidssysselsättningar. Men när min yngsta son flyttade hemifrån i början av året kände jag att nu kunde jag göra något för min egen skull.

– Fast det var inte helt givet att jag skulle våga mig till kören. Jag satt och velade om jag skulle gå eller inte och till slut bestämde jag mig för att gå. För vad hade jag att förlora?

Det visade sig att kören blev en total fullträff för Marinas del.

– Jag trivs hur bra som helst. Det är grymt kul. Må bra-kören är ju en kör där alla deltar för sin egen skull. Vi har inga uppsjungningar eller konserter. Det är en kör utan press. Precis vad jag behöver. Jag har blivit mycket gladare sedan jag började i kören och jag känner inte av min reumatism lika mycket.

– Vår körledare Anna Stark är en otroligt härlig person. Jag kan inte tänka mig en bättre körledare.

Marinas engagemang i kören, som började tidigt i våras, ledde henne till ännu ett ställningstagande. Hon såg i Mikaelskyrkans församlingsblad att man erbjöd drop in-dop och började fundera på om inte det var något för henne.

– När jag gick i åttan ville jag egentligen konfirmera mig och då hade jag funderingar på att döpa mig. Men det stupade på två saker: Att jag skulle behöva gå på konfirmationsläsning tillsammans med min klass som var full av mobbare. Och så det ekonomiska. Alla pratade om vilka presenter de skulle få och jag visste att vi inte hade pengar till något sånt.

– Men nu kände jag att jag verkligen ville döpas för min egen skull. Och det blev en fantastisk upplevelse. Jag fick vara med och välja musik och det varma bemötande jag fick av människorna i kyrkan var något jag hade önskat mig hela min uppväxt…

– Min väninna som först tog med mig till Mikaelskyrkan kom upp från Hjo och en väninna till som jag lärt känna på caféet i Kyrkans hus var med. Och jag som aldrig haft några nära vänner i mitt liv…

– Under själva dopet blev jag så rörd. Jag skakade i hela kroppen och tårarna kom, säger Marina och får tårar i ögonen även då hon nu berättar om sitt dop.

– Jag blev helt varm till kropp och själ och det har liksom hängt sig kvar. Jag som varit så stressad under många år känner nu hur stressen minskar undan för undan. Jag är så glad och tacksam för allt som hänt sedan jag hittade till Mikaelskyrkan.

Text: Ingalill Bergensten

Bild: Sofie Isaksson

 

Namn: Marina Eriksson

Ålder: 49 år

Gör: Jobbar halvtid som städerska

Bor: I Baronbackarna

Så hittar jag hem i jul: I jul hoppas jag att alla mina barn hittar hem till mig. Och så tänker jag pröva på att gå i midnattsmässa för första gången.

 

 

Lämna en kommentar