Clintans förlorade status

Postad av: okt 14, 2018 | Inga kommentarer

Unga damen kom ända från Australien för att träffa sin familj och Clint Eastwood.

Ja, det där med Clint Eastwood var mitt eget påhitt. En överraskning skulle det bli. En bunt dvd-filmer med den amerikanske hjälten i roller som brutal polis i San Francisco och vilda västern-kämpe. Så glad hon skulle bli. Och så många timmar vi skulle ha tillsammans framför teven.

Jag hade också plockat fram en packe vinylskivor med Bryan Adams, som hon av oförklarlig anledning inte tog med sig när hon lämnade Sverige för att först bosätta sig i Los Angeles, sedan i London och därefter i Melbourne. Vad jag kunde minnas var Bryan Adams den store idolen både för unga damen och hennes syster. De begav sig vid ett tillfälle på egen hand till Stockholm för att bevista en konsert i Johanneshov med sagde Adams.

Nåväl, nu kom hon till Sverige, kanske inte för att i första hand få titta på Clint Eastwood och lyssna till Bryan Adams, men ändå.

En kväll, när hennes båda små söner dragit sig tillbaka för att antingen sova eller roa sig med sina läsplattor, tog jag fram dvd-bunten med Clintan och la den i hennes knä.

– Vad i alla världen är det här? Häng dem högt? Dirty Harry? Kellys hjältar? Vad ska vi göra med alla dessa filmer? undrade hon.

Underlig reaktion, tänkte jag. Här kommer jag med en massa filmer med hennes hjälte och hon undrar vad vid ska göra.

– Clint Eastwood! Mannen som du beundrat över allt annat. Jag har skaffat nästan alla hans filmer på dvd och då tänkte jag att vi tillsammans skulle få många underbara timmar tillsammans, förklarade jag.

– Clint Eastwood! Himmel! Det var ju tjugo år sedan! Jag var ju rena barnungen på den tiden. Inte tror du väl att jag fortfarande har honom som idol? Häng dem högt? Ska vi sitta och titta på en spagettivästern när det finns så mycket annat vi kan göra. Eller titta på. Om det är nu teve som du tänkte dig, sa den unga damen, som kanske inte längre är så ung, när jag tänker efter.

Jaha. Där ser man. Och L får naturligtvis rätt igen.

– Jag tror faktiskt inte att hon är så angelägen av att få titta på Clint Eastwood när hon kommer ända vägen hit. Det var ju länge sedan hon påstod att Clintan var hennes idol, hade L sagt när jag kom hem med alla dvd:n.

– Jodå. Ens ungdomsidol försvinner inte så lätt, ska du se, hade jag svarat.

Jag rafsade ihop clintanhögen och gick i stället för att hämta vinylen med Bryan Adams. Nu skulle hon i alla fall bli överväldigad.

– Se här! Bryan Adams! Nu sätter jag på skivspelaren, sa jag.

– Bryan Adams? Oj, oj. Har du sparat alla mina gamla Bryan Adams? Dem kan du skänka till en loppis. Såna finns det gott om här i trakterna har jag förstått, sa dottern.

– Vill du inte höra Bryan Adams? Vad vill du höra då?

Allt slutade med att vi lyssnade på Paul Kelly (australier) och såg på Solsidan (svensk tv). Och sen var hon försvunnen, bort mot andra sidan jordklotet.

– Vad sitter du och tittar på? undrade L, många kvällar senare.

– Häng dem högt. Med Clint Eastwood. En rätt usel film, men den måste ses, svarade jag.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar