I väntan på samtal

Postad av: mar 19, 2019 | Inga kommentarer

Ring, ring, bara du slog en signal!

Mobiltelefonen är en underbar innovation. Man är kontaktbar överallt och när den dessutom blivit smart är den en informations- och nöjesapparat. En liten dator.

Jag tvivlar inte på att våra barn använder sina mobiler frekvent. Förmodligen nyttjar de apparaterna för att titta på filmer, spela spel och googla. Sannolik ringer de också till sina vänner. Men inte till mig.

Sonen i Skåne ringer aldrig. Berömde sonen i Stockholm, nästan aldrig. Dottern i Stockholm vid enstaka tillfällen. Dottern i Örebro emellanåt.

Den enda som ringer någorlunda regelbundet är dottern i Melbourne. Låter lite udda, men nuförtiden kostar det inte mer att ringa från Australien än från kvarteret intill.

När yngste sonen, han i Malmö, bodde i Japan ringde han oftare än i dag. Fast då hade han pekuniära frågor att dryfta. Det har han, gudskelov, inte nu för tiden.

Själv ringer jag då och då, inte så ofta, men ändå, till barnen. Alla tycks bli förvånade.

Att ringa till Melbourne fordrar en viss planering. När det är natt här är det dag där och vice versa. Att ringa till berömde sonen kan också vara vanskligt. Jag ringde honom mitt på dagen (i Sverige) och väckte honom mitt i natten (i Hongkong).

Att barn sällan hör av sig och att föräldrar är de som oftast tar kontakt är tydligen en allmän företeelse. Och barnen lever förstås ett hektiskt liv med egna barn, transporter till dagis och skolor och långa jobbresor.

 Unga i dag är vana vid mobiler. Många vet inte vad fast telefoni är och den är ju också på väg att försvinna helt.

– Var är du? är en fråga som ofta ställs när man ringer.

Så var det inte förr. Att ringa till någon och fråga ”var är du?” hade varit absurt.

En fördel med fast telefoni är att man vet var telefonen befinner sig. Numera letar jag ofta efter telefonen när det ringer. Särskilt svårartat är när mobilen sitter nedstoppad i en jackficka. För det mesta hittar jag apparaten precis när uppringaren lägger på.

Trots allt. Det var inte bättre förr. Mobiltelefonen är en välsignelse.

Å andra sidan. Gå ut på stan och kolla hur folk beter sig. Varannan går omkring med en mobil klistrad vid örat. Såvida de inte har handsfree och pratar ut i tomma luften. Vilka pratar de med? Träffar de inte sina vänner längre utan bara kommunicerar via mobiler? Eller har kontaktbehoven ökat extremt under åren?

De flesta mobilnyttjarna är unga. Jag gissar att de inte talar med sina föräldrar.

Nu när jag rannsakar mig själv minns jag att jag sällan ringde mina egna föräldrar. Far dog tidigt, men mor levde tills hon blev 97 år. Hon ringde ofta. Jag ringde nästan aldrig.

Nåväl. I väntan på att barnen ska ringa får man nöja sig med uppringningar från såväl Mali som Somalia. Där har vi inga barn, vad jag vet. Inga andra som vi känner heller. Malis landsnummer är 223 och Somalias 252.

– Svara inte. Det är från Mali igen, säger L när det ringer.

Och där står jag med mobilen i hand, trycker bort samtalet och undrar om vi inte trots allt har någon liten unge i Mali som vill ha kontakt.

Stigbjörn Bergensten

n

Lämna en kommentar