En tallmassaker

Postad av: jun 9, 2019 | Inga kommentarer

Vår fina tall! Massakrerad till oigenkännlighet!

Vi begav oss till Skottland för en åtta dagars rundresa. Varken L eller jag hade varit där tidigare och det blev förstås en angenäm upplevelse. Skottland är vackert, böljande gröna dalar, avlånga mystiska sjöar och hisnande berg som emellanåt uppvisar snö på topparna.

Återkomsten till byn blev däremot inte vad vi hade tänkt oss.

L hade före avfärden underhandlat med en så kallad arborist. Han har tidigare beskurit våra popplar med gott resultat. Det som kännetecknar popplar är att man kan gå vildsint fram med dem och de återhämtar sig ganska raskt.

Nu skulle inte bara popplarna beskäras utan även tallen – ett mäktigt träd som emellertid har den nackdelen att den skuggar stora delar av vår tomt under sommaren.

– Jag har bett honom toppa tallen och kanske också göra en del beskärningar på sidorna, förklarade L för mig sedan hon haft ett möte med arboristen.

Jag överlåter alla liknande förhandlingar åt henne. Jag har ett grundmurat förtroende för hennes botaniska kunskaper och förmåga att komma överens med arborister och andra för trädgården nödvändiga hantverkare och experter.

Men nu?

Eftersom jag inte deltog i förhandlingen vet jag inte vad som sas. Att L skulle ha sagt till trädbeskäraren att han kunde svinga sin motorsåg hejvilt i tallen utan några hämningar ter sig osannolikt.

Om man beskär en tall extremt innebär det, bland annat, att marken omkring tallen fylls av grenar, kvistar, kottar och en del annat. Ett skatbo, exempelvis. Stora delar av vår trädgård och gräsmatta var belamrad med arboristens försök att sätta världsrekord i tallbeskärning.

– Här har du något att göra, förklarade L och då menade hon inte åtta dagars dagstidningar som låg i en stor hög i väntan på att bli lästa.

Med sorg i hjärtat sorterade jag upp kvarlåtenskapen av tallen. Ett positivt resultat av massakern var att nästa vinters vedförråd var räddat. Å andra sidan måste någon såga upp och klyva veden. (Det får bli grannen, vi kan kalla honom Anders, eftersom han heter så).

En hel dag, från morgon till kväll, ägnade jag åt att rensa tomten från grenar och kvistar och en del annat. När jag kollade min stegräknare – ja, en sådan har väl alla moderna människor? – visade det sig att jag gått över 18 000 steg, avverkat 14 km under drygt tre timmars effektiv tid.

Jag är en godmodig man. (Inte alla vill instämma i beskrivningen, men ändå.) Jag blir sällan aggressiv. (Jädrar, vilket humör du har, sa grannen Per när jag ville slå en annan granne på käften). Men efter en hel dags arbete med grenar och kvistar från en massakrerad tall var jag faktiskt beredd att puckla på någon, gärna en arborist.

Jag var rent ut sagt förbannad på världen i allmänhet och trädbeskärare i synnerhet. Dessutom värkte ryggen. Armarna kändes som om jag deltagit i tyngdlyftnings-VM.

– Den här whiskyn som vi köpte i Skottland, kan vi ta och smaka på den nu? undrade L.

Ja, ilskan kan ta tvärt slut. Oklart egentligen vad det kan bero på.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar