Att ingå i en skock

Postad av: jul 29, 2019 | Inga kommentarer

Vi åkte på gruppresa. Vår första. Och sannolikt vår sista.

Färden gick till Skottland. Först flyg till Edinburgh, sedan bussresa kors och tvärs genom norra Skottland. Fyrtiotre personer ingick i gruppen och vi var två av dem. Eller rättare sagt fyra, eftersom herrskapet B från Bergslagen ingick i vårt sällskap.

För att nu undvika alla missförstånd: Allt fungerade perfekt, rent organisatoriskt. Om det inte hade varit för textreklamreglerna hade jag gärna nämnt arrangörens namn. Med på resan fanns förstås en guide, en göteborgska som var både trevlig, rolig och kunnig. Hon tog hand om oss på allra bästa sätt.

Arrangemanget var det alltså inget fel på. Snarare var det L och jag som inte passade in. Och det hade vi nog redan på förhand insett.

– Rena fårskocken. Och jag är en av dem, sa jag när vi vandrade runt tillsammans.

– Ssssch. Nu håller du tyst. Det här kommer att gå så bra, så bra, sa L.

Och visst gick det bra. Vi besökte än den ena än den andra sevärdheten. En trädgård längst upp i norr fascinerade inte bara trädgårdsentusiasten L utan även mig. Vackra slott och en underskön natur, med djupa dalar och höga snöklädda berg passerades.

Hela resan var väldigt lyckad, så vad är det då att gnälla om?

Jo, det var det här med gruppen. Visst kan det vara kul med kollektiv. Vi har flera sådana i vår by, där vi i grupp arbetar tillsammans i olika projekt. Och i lumpen fick man anpassa sig till gruppen, att vara en del i kollektivet. Det hade jag, vad jag kan minnas, inga problem med.

Men nu handlade det om något annat. Att tillsammans med fyrtio andra vandra runt. Och inte bara vandra runt, vi skulle också ta oss ur och in i bussen.

Gruppresor av det här slaget lockar, vad jag kan förstå, företrädesvis äldre personer. (Vi tillhör nog dessvärre målgruppen). I vår flock ingick två tonårsflickor. Övriga hade passerat de sextio. Åtskilliga de sjuttio.

Visserligen finns det många pigga pensionärer, men det finns också äldre människor med svårighet att förflytta sig raskt. Av naturliga skäl måste en grupp anpassa sitt tempo till dem som är långsammast.

Att ta sig ur bussen tog en evinnerlig tid. Att ta sig in i bussen var lika omständligt. Att vandra runt gick i en takt som endast hårfint överskreds en sköldpaddas.

L och jag är raska gångare. Hon går oftast till och med fortare än jag. Men då vi går runt sjön med ett vandrargäng är det jag och hunden som alltid ligger före alla andra. Jag avskyr att promenera i snigelfart. Det ska gå undan, eftersom själva vandringen ofta är lika händelsefattig som en peruansk långfilm i TV2.

Gruppresan var alltså, på många sätt, väldigt lyckad. Vi fick se mycket som vi säkert inte hade fått uppleva på egen hand. Vi fick guidning som gav oss kunskaper som vi annars missat. Allt praktiskt, som hotell och middagar var förbokade. Men ändå…

– Det här får inte bli sista gången vi gör en gruppresa tillsammans, sa herr B när vi skildes åt.

– Absolut inte, svarade jag, men tänkte att det får i så fall bli en väsentligt mindre grupp.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar