Ännu en pilgrimsvandring

Postad av: jul 29, 2019 | Inga kommentarer

Nu var det dags för pilgrimsvandring. Än en gång. Och nu med en kyrkoherde i gruppen!

Vad är en pilgrimsvandring? Ja, i vårt fall handlade det inte om att ta sig femtio mil till Compostela de Santiago, även om det säkert är lockande för en del.

Nej, i stället skulle vi utnyttja den vandringsled som går från en badplats nära grannbyn, genom skogen och längs sjön till vår egen by. Sju kilometer, sägs det. Åtta eller nio, säger jag.

Förra sommaren ställdes projektet in. Termometern visade 30 grader redan på morgonen. Det var en av sommarens varmaste dagar och risken för värmeslag bland deltagarna var överhängande.

L bestämde då att det var för varmt för att vandra.

– Ack, så tråkigt, sa jag och gick ut till min solstol i trädgården där en spännande kriminalroman av Val McDermid väntade.

L är kvinnan bakom pilgrimsvandringarna. Den första var för två år sedan. Det var en pärs, vill jag minnas. Eller rättare sagt, den vill jag helst glömma.

Men nu var det alltså dags igen. Vädret var strålande. Temperatur omkring 20 grader. Inget regn i sikte. Perfekt för en vandring. Ett tjugotal personer mötte upp.

Idén kommer givetvis från L. Hon är väldigt kreativ. Skillnaden mellan en helt vanlig vandring och en pilgrimsvandring är att den sistnämnda består av diverse uppehåll där djupsinniga och tänkvärda texter läses. För det stod L, som jag kallar min egen pastor.

Dessutom består pilgrimsvandringen av tysta partier, där ingen får säga något. Passar mig utmärkt, eftersom jag sällan har något att säga mina vandringskolleger.

Problemet med denna typ av kollektiv aktivitet är att alla bör vandra i grupp, eftersom man ska stanna till och ta del av lovsånger till naturen och lyssna till Herrens ord.

Jag har, som trogna läsare av denna spalt redan känner till, väldigt svårt att traska långsamt. Med på pilgrimsvandringen var också Kenzo, vår shiba. Han kan verkligen inte lunka sakta. Han har, som man säger, spring i bena. Alla fyra.

Det innebar att Kenzo och jag satte av i en rask takt, medan övriga gänget gick i pilgrimsfart. Sedan fick vi stanna och vänta in gänget på särskilda platser där de sinnrika bulletinerna utfärdades. Detta arrangemang hade hunden väldigt svårt att förstå, men när L läste sina tänkvärda ord lyssnade han i alla fall uppmärksamt. Såg det ut som.

Efter en lång och mödosam vandring tog vi en paus vid ett vindskydd och en badstrand. Ingen ville bada. Där drack vi kaffe, åt bullar och umgicks på bästa sätt. Väldigt trevlig ända tills det var dags att fortsätta den utmanande exkursionen.

Allt har ett slut och även detta kval. När jag såg silhuetterna av hus i horisonten kände jag en härlig sinnesro. Civilisationen, om än bara i form av vår by, var nära.

Vi samlades en sista gång och kyrkoherden, en reslig karl, tog till orda för första gången under vandringen.

Han uttalade sitt varma tack till L och hoppades att det inte var sista gången som en pilgrimsvandring arrangerades. Han såg fram emot nästa, tror jag han uttryckte det som.

– Ja, vem gör inte det, sa jag, mest för mig själv.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar