Vinprovning utan fel?

Postad av: jul 29, 2019 | Inga kommentarer

Äntligen skulle vårt lilla vinprovningssällskap få alla rätt!

För många, många år sedan var vi ett gäng vinprovare, eller rättare sagt vindrickare, som samlades regelbundet för att testa viner. Själva idén – ja, idén var min – var att blindtesta fyra viner och se om vi kunde räkna ut vilka de var.

Det misslyckades för det mesta. Vi provade såväl vita som röda viner. Olika druvor från olika länder. Det hjälpte föga. Det hände förstås att någon vid något tillfälle hade alla rätt, men det berodde nog mer på turen än på kunnandet. Jag kallade oss Sveriges sämsta vinprovarklubb.

Sedan gick det flera år och då tyckte L och jag att det var dags att återuppta arrangemanget, denna gång med nya medlemmar i gruppen.

Det visade sig snart att nykomlingarna var lika usla på att identifiera viner som våra tidigare vänner. Och inte var vi själva bättre. Ingen lyckades pricka in alla fyra viner vid något tillfälle.

– Den här gången ska alla ha alla rätt, förklarade jag för L när det var dags för oss att vara värdpar för testet

– Hur ska det gå till? undrade hon.

Jodå. Jag hade en plan. Jag skulle välja ut fyra vita viner, som sinsemellan var så olika att det var hart när omöjligt att ta fel.

Ett retsinavin från Grekland. Smakar kåda. Ganska obehagligt, tycker det flesta. Ett alkoholfritt vin, och det vet ju alla hur ett sådant har för arom. Det vill säga ingen alls. Sedan en riesling. Kan vara väldigt söt, men jag valde systemets torraste, som kom från Tyskland. Slutligen en chablis, en fransk kung bland vita viner, som ingen kan ta miste på.

Vinprovargänget satte sig med spänning runt bordet och jag presenterade ett formulär där de kunde pricka in de fyra vinerna.

Förnöjsamma leenden spreds sig runt bordet. Alla insåg förstås att det här skulle bli en lätt match. Fyra viner och fyra rätt. Det skulle verkligen höja självkänslan hos alla och efter denna lyckosamma kväll skulle vi vara beredda att åta oss mer krävande utmaningar.

Den ende som såg lite bekymrad ut var herr I. Han hade visst varit lite förkyld och tvivlade på att hans smaklökar skulle vara i bästa form. (En undanflykt som jag har hört tidigare och även själv begagnat mig av).

Nåväl. Testet startade och det sniffades och smackades och glas lyftes mot ljuset och färgerna studerades och pannorna rynkades. Vi liknade verkligen en samling experter grunnande på om vinerna kom från druvor odlade i italienska Piemonte eller från Ribera del Duero i Spanien.

Retsinavinet kunde man förstås inte ta miste på. Det smakade verkligen kåda. Det alkoholfria vinet, som jag blivit rekommenderad på systemet, var vämjeligt. (Det finns säkert bättre alkoholfritt).

Men sedan då? Riesling eller chablis? Riesling kan smaka stål eller tjära. Hur smakar stål? Chablis kännetecknas av ”torr syra”. Vad sjutton är det? Men ändå. Enligt sommelierer, alltså vinexperter, är det en himmelsvid skillnad mellan riesling och chablis.

Hur allt avlöpte? Tja, i en krönika av det här slaget behöver man inte ge svar på allt utan låta läsaren sväva i ovisshet. Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar