En missad champinjon

Postad av: jul 29, 2019 | Inga kommentarer

Kåsörer som skriver om sina hundar är något av det mest tröttsamma man kan läsa. Tycker jag. Och den som instämmer kan sluta läsa här.

För en tid sedan bestämde vi, ja, det var nog L som bestämde, att vi skulle bege oss till metropolen i öster för att låta vår lille Kenzo, en bedårande japansk shiba, delta i en utställning. Den arrangerades av en kennelklubb där vi halkat in som medlemmar.

Vad ett sådant arrangemang gick ut på hade jag föga koll på. Men enligt sakkunskapen bedömdes hundar av inkallad expertis och sedan utdelades diverse priser. ”Best in show” var visst den märkvärdigaste.

– Den ska han ha. Ingen annan hund torde kunna mäta sig med honom. Han är född till champinjon, förklarade jag.

Det där med ”champinjon” var ju rätt kul, tyckte jag, men jag har förstått att seriösa hundutställare värderar championtiteln väldigt högt. Jag tar det mer med en klackspark. Fast det var innan vi begav oss till tävlingen.

Där var ett liv och ett kiv. Hussar och mattar med små hundar, stora hundar, håriga hundar, hundar som nästan saknade päls, hundar som skällde, aggressiva hundar, ängsliga hundar och sen vår underbare Kenzo som var den mest normale. Inte stor, inte särskilt liten, skällde inte, var inte aggressiv, inte ängslig, hade korthårig, mjuk päls.

– En lätt match. Det här tar han hem utan vidare, sa jag till L, som var den som skulle visa upp honom för domarna.

Det gjorde hon. Hon promenerade runt med hunden inför domarnas granskande blickar. Han skötte sig förstås exemplariskt. Sedan lyftes han upp på ett bord och undersöktes. Till belåtenhet förmodar jag.

L återvände med ett blått band som förkunnade att han var uttagen till finalen. Han förärades också något som liknade en stor majblomma där det förkunnades att han var ”bäst i ras”.

– Inte så konstigt. Han är ju den enda shiban här. Men domarna sa att han var en mycket vacker representant för sin ras, konstaterade L, som ändå var rätt stolt över utmärkelsen ”bäst i ras”.

Solen sken ihärdigt medan spektaklet pågick. Rader av hundar defilerade förbi domarna och med sina mattar och hussar springande bredvid. En rätt kul föreställning, om det nu inte hade varit så varmt. Jag tröttnade på allt efter några timmar och ville åka hem.

– Det kan vi inte göra. Snart är det final, invände L.

Ja, ja. Så kom då äntligen ”finalen”. Tjugo hundar, bland dem en mycket vacker rottweiler, vandrade runt med sina ägare och kollades än en gång av domarna. L var en av dem, inte domare, utan en som vandrade runt.

Det var delfinal, förstod jag senare. Vad som följde var att tio av hundarna sorterades bort. En av dem var Kenzo!

– Skandal, väste jag. Hur i ¤%&/%¤# kan de välja bort den vackraste hunden av dem alla?

– Nu tar vi det lugnt. Vi sitter här och inväntar resultatet och ser vem som vinner, sa L.

Det ville jag absolut inte. Oväsentligt. Jag tog min hund och min fru och drog iväg till bilen för vidare transport till vår lilla by där vår shiba är champinjon och kommer så vara för all tid framöver.   

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar