Miraklet i blåbärsskogen

Postad av: sep 10, 2019 | Inga kommentarer

Ibland överträffar verkligheten dikten. Och det kan inträffa på oväntade ställen.

Det hände sig att vi begav oss långt ut i skogen för att plocka blåbär. Redan för några år sedan hade vi blivit visade ett område fullt av blåbär. Förra året var ju ett uselt blåbärsår, men i år förväntade vi oss en riklig skörd. Vilket skulle visa sig korrekt.

Nåväl. Efter några timmar var hinkarna fulla och det var dags att bege sig hemåt, ungefär en mil bort. Jag satte mig vid ratten och tryckte på startknappen. ”Ingen nyckel detekterad” sa bilen och vägrade starta.

– Var är nyckeln? sa jag till mig själv och letade igenom alla fickor. Ingen nyckel!

– Har du suttit med jackfickorna öppna? Den har trillat ut. Trillat ut! utbrast L.

Ja, så var det förstås. Vår bilnyckel låg någonstans bland blåbärsrisen och inte visste jag med säkerhet var jag varit heller. Att leta efter en nyckel i blåbärsskogen kan jämföras med att leta efter en nål i en höstack.

Första problemet var att ta sig från skogen och hem för att hämta reservnyckeln. Det löstes genom att L ringde en väninna som prompt kom och hämtade henne och så småningom återbördade henne med den extra bilnyckeln. Hela operationen tog en timme.

– Ja, ja. Jag ringer och beställer en ny nyckel. Den kan väl inte kosta så mycket, suckade jag.

Jag ringde bilfirman, där en vänlig man förklarade att det räckte att jag angav bilens registreringsnummer, så kunde han ordna en ny nyckel.

– Vad kan en sådan kosta? undrade jag.

– Tja, den är inte billig. Fyratusenfyrahundra, sa den vänlige mannen.

– Fyratusenfyrahundra! För en nyckel! utropade jag.

– Vi åker tillbaka till skogen och letar, sa L, som i likhet med mig inte hade någon lust att betala över 4 000 kronor för en nyckel.

– Meningslöst. Hur i all världen ska vi kunna hitta en nyckel i blåbärsriset? Det handlar ju om flera hundra kvadratmeter, invände jag.

Så var vi åter ute i blåbärsskogen. L hade tagit med sig fyra käppar som skulle markera gränsen för det område där jag, eventuellt, hade suttit.

– Var det här? Så långt från vägen? Är du säker? undrade hon.

Säker och säker? Tja, det var väl bara att chansa. Hon satte ner käppen och vandrade genom skogen till nästa punkt där jag, eventuellt, hade avslutat min plockning.

Nu hade vi nästan ingärdat mitt eventuella plockningsområde. Dags för fjärde käppen.

– Kan det ha varit här? sporde L och då jag nickade satte hon ner käppen, för att sedan utbrista:

– Och här ligger nyckeln!

Jösses! Där låg nyckeln! Hur i all världen kunde det vara möjligt? Att den låg just där, på gränsen till mitt eventuella plockningsområde? Bland blåbärsrisen?

– Om man verkligen tror på något kommer man att lyckas, förklarade L, när vi körde tillbaka på den ensliga vägen genom den storslagna tallskogen.

– Jaha. Ja, fördelen med det här äventyret är att jag har stoff till ett nytt kåseri. Men ingen kommer förstås att tro mig. Det där är bara påhitt kommer folk att säga, sa jag.

– Så där är det när man inte alltid håller sig till sanningen, instämde L.

  Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar