Mastodonverk upphittat

Postad av: okt 13, 2019 | Inga kommentarer

På spaning efter den tid som flytt. Hå, hå, ja, ja.

För en tid sedan vädrade jag min ambition att bli mer kulturell. Avsikten var att plöja igenom en del klassiska romaner som blivit olästa. En av dem var ”På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust. Det är en romansvit i sju delar på närmare tretusen sidor, som ingen människa har läst. Det vill säga ingen människa jag känner.

Proust var av judiskt ursprung, vilket fick nazisterna att bränna hans böcker på bål. Annars finns det väl inget, vad jag vet, i själva romanerna som kunde irritera Hitler. Men jag har inte läst allt ännu. Och Hitler läste med all sannolikhet inte böckerna.

Det var inte så lätt att få tag i ”På spaning efter den tid som flytt”. Biblioteket i grannbyn hade den inte. Lika bra var väl det, tänkte jag. De gick att beställa, men det var krångligt.

Sedan stötte jag på en trevlig kvinna i vår by som undrade om jag hade köpt romansviten.

– Hur då? undrade jag.

– Jag skänkte den till loppisen som ni hade och eftersom jag visste att du var på jakt efter böckerna var jag säker på att du hittade dem, sa hon.

Ja, vad gör man? Jag visste att vår loppis innehöll hundratals böcker som inte blivit sålda. Alltså fanns Proust där någonstans. Jag tog kontakt med loppisgeneralen och tillsammans plöjde vi igenom boksamlingen utan att hitta böckerna. Förmodligen hade någon annan köpt verket.

Kände jag en lättnad? Ja. Bara tanken på att läsa tretusen sidor Proust skrämde mig. Det fanns ju andra böcker som jag tyckte var mer angelägna.

Men säg den lycka som varar.

– Jag har hittat böckerna! Du kan komma och hämta dem. Åtta volymer i praktband, utropade en röst i telefonen.

Jaha. Tvåhundra kronor ville loppisen ha för böckerna. Jag prutade till etthundrafemtio.

Sju romaner plus en hel bok med noter och hänvisningar och en del annan information som jag inte hade efterlyst. Gunnel Vallquist, katolik, professor och ledamot i Svenska akademien, hade översatt böckerna. Måste ha varit en pärs.

Nu har jag emellertid satt igång. Jag har läst första delen. Spännande? Nja, inte särskilt.

Språket är härligt, men detaljerna är ungefär som när Guillou beskriver ett vapen som han fascineras av. Eller som i Karl Ove Knausgårds böcker om sin kamp. En prestation i sig, eftersom Proust inte ägde en dator. Jag har nämligen upptäckt att sedan författare fick ordbehandlare i sin makt har detaljer om exempelvis människors utseende, folks klädsel, lokalers inredning och trädgårdars beskaffenhet expanderat å det väldigaste.

Nåväl. Nu gäller det att plöja igenom mastodontverket och sen kan jag skryta om att jag läst ”På spaning efter den tid som flytt”, vilket ingen annan har gjort.

– Du kan titta på teve medan jag läser Proust, förklarade jag för L, när vi satt där på fredagskvällen och skulle ha lite mysigt.

Sen minns jag inte riktigt vad som hände förrän jag kände en lätt klapp på min axel.

– Jag går och lägger mig. Det var sista avsnittet av Poldark i kväll. Spännande. Din bok ligger förresten på golvet.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar