Sånger i Bosnien

Postad av: okt 16, 2019 | Inga kommentarer

Personalen vid Sveriges ambassad i Sarajevo är antingen hörselskadad eller också hade den gått hem för dagen.

Att jag kan dra den slutsatsen är att utanför ambassaden stod en vacker dag, för inte så längesedan, ett manstarkt gäng från Närke och sjöng ”Dåne liksom åskan bröder” på gatan utanför.

Ingen reaktion från ambassaden. Inget fönster öppnades. Ingen konfetti regnade ner. Inga hurrarop. Inga applåder. Ingenting.

En tröst i bedrövelsen var att spridda applåder ändå hördes från omgivningen. Att de flesta kom från medföljande fruar och flickvänner valde vi i manskören Lorelei att bortse ifrån.

Egentligen är jag inte längre medlem i kören, men i rollen som ”veteran” fick jag ändå delta i denna körresa till Bosnien. Det blev givetvis en enastående upplevelse, även om L och jag redan för ett år sedan bevistat det vackra landet. Det heter förresten Bosnien-Hercegovina, vilket är väldigt viktigt att påpeka, eftersom herecegovinerna är ett stolt folk som inte gärna vill förväxlas med bosnierna.

Huvudstaden Sarajevo är mest känt som OS-värd vid vinterspelen 1984 och platsen där den österrikiske ärkehertigen Franz-Joseph och hans hustru Sophie mördades och därmed tände gnistan till första världskriget.

Men det är också en vacker stad med många sevärdheter och absolut värd att besöka.

Sarajevo är efter kriget och den etniska rensning som följde en övervägande muslimsk stad. Här finns massor av moskéer.

Jag gjorde en intressant notering. I det muslimska Sarajevo går kvinnorna sällan klädda i hijab, det vill säga slöja eller huvudduk. I en stad av Örebros storlek är synen av kvinnor i hijab mycket vanligare än i Sarajevo.

Orsaken lär vara att muslimska kvinnor i det forna Jugoslavien inte ser hijab som uttryck för sin religion. Huvudduk bärs i moskén, men inte till vardags. Om kvinnorna och inte männen får bestämma, vill säga.

Fast en ståtlig katedral finns också i Sarajevo och dit begav sig kören så småningom för att framföra ”Alta trinita beata” inför hänförda åhörare, som inte hade väntat sig en så storartad upplevelse mitt på dagen.

 Största succén, om man kan alla den så, var när manskören framträdde på torget i gamla stan och framförde den tidigare utanför ambassaden sjungna ”Dåne….” vilket följdes av en finurlig variant av ”Helan går”.

Då applåderade inte bara medföljande damer, utan också stora delar av publiken, som huvudsakligen bestod av turister. Jag noterade att kineser, eller om det möjligen var japaner, var stora beundrare av svensk körkonst.

Herr G, som är läkare på regionsjukhuset, var reseledare och ledde med fast hand skocken inte bara genom Sarajevo utan också så småningom till Mostar och Dubrovnik. Att han talar serbokroatiska underlättade förstås arrangemanget.

Han fick också kören att sjunga ”La donna e mobile”, inte på italienska, utan på bosniska. Just den insatsen fick, vad jag förstod, ett mycket blandat mottagande eftersom folk tydligen inte uppfattade vilket språk som sången framfördes på. En del trodde att vi sjöng på svenska och förvånades över att språket från norr kunde ha sån likhet med deras eget. 

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar