Missad nordlig färd

Postad av: Nov 12, 2019 | Inga kommentarer

Japp. Då var det dags att ta tåget till Norrbotten. Eller inte.

Saken var den att min syster fyllde år och inbjöd oss till partaj. Lite problematiskt, eftersom vi var tvungna att skaffa hundvakt. Att ta med hunden på en tolv timmars tågfärd var omöjligt. Hundar måste kissa och det där andra.

Allt ändade med att L och hunden fick stanna hemma, medan jag tog tåget. Eller inte.

Att färdas hundra mil med tåg i tolv timmar kan ses som omodernt, när flyget tar drygt en timme och är dessutom billigare. Men Greta har sagt att man bör välja tåg och så fick det bli.

Jag såg fram emot resan. Inte bara för att hylla min syster, utan att det skulle bli rätt intressant att än en gång prova på nattåg upp till Norrbotten. Jag minns med välbehag de många resorna med Nordpilen.

Jag hade bokat in mig i en sovkupé med sex platser. Jag hade också tagit med mig öronproppar ifall någon av mina medpassagerare snarkade, vilket var sannolikt.

L körde mig till stationen i Vingåker. Därifrån skulle ett regionaltåg ta mig till Stockholm C för vidare befordran till Boden.

– Jag lämnar dig här nu. Min väninna Gunilla kommer och håller mig sällskap. Kan jag ta ett glas vin när jag kommer hem? Tåget går väl i rätt tid? sa hon, medan hunden i baksätet såg ut som jag för alltid skulle lämna honom.

– Självklart. SJ kan man lite på, försäkrade jag.

Klockan 18.30 släpptes jag av vid stationen. Klockan 18.41 skulle tåget gå. Då hade jag tjugo minuter på mig att äntra Nordpilen, fastän den inte heter så, på Stockholm C.

En ljusskylt informerade om att tåget var tio minuter försenat. 18.51 skulle det inkomma. Lugnt. Gott om tid.

Efter en stund kom ny information. 18.57. Ajdå. Då blev det av att springa genom vänthallen i Stockholm. Sen gick det några minuter. 19.01! Nu började det bli kris. Och efter ytterligare några minuter: 19.07. Och sen 19.09. Då insåg jag att jag skulle missa Nordpilen, som den inte längre heter.

Klockan 19.16 kom äntligen regionaltåget tuffande. Jag undrade om det var någon mening att stiga på. Medan jag funderade kom en så kallad tågvärd ut på perrongen och meddelade att tåget inte skulle åka vidare. I stället skulle vi som hade tänkt kliva på få färdas i en ”ersättningsbuss” som ”när som helst” skulle ankomma.

– Jag ska vara i Stockholm C klockan 21.21. Då går mitt tåg norrut, förklarade jag för tågvärden.

Han tittade på sin klocka.

– Det går inte. Inte ens om du tar en taxi hinner du dit, förklarade han.

Det hade jag förstås redan insett.

– Jaha. Hur gör jag då? Jag ska på födelsedagskalas hos min syster, sa jag till honom, vilket kanske kunde få honom att säga ”varför tog du inte flyget?”, men det sa han förstås inte.

Ja, det här var en sorglig historia. Jag ringde min syster och berättade om livet i Vingåker och hur stockholmare längtar efter höghastighetståg till Göteborg, medan vi andra ser fram emot järnvägsförbindelser som fungerar i dag.

Därefter ringde jag L, som inte alls hade tagit något glas vin. Och sen kom jag hem till en överlycklig hund. Alltid något.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar