Längtan till London

Postad av: Nov 12, 2019 | Inga kommentarer

Det händer ofta att jag längtar till London.

London! Ack, ja. En gång i tiden lovade L och jag varandra att minst en gång om året besöka denna underbara stad. Så har det inte blivit. Skälen har varit många. Bristande tid. Andra resmål. Övervärderat pund. Och nu senast Boris Johnson.

Men längtan har alltid funnits där. Vid två tillfällen har vi varit på påskmässa i London. En oförglömlig upplevelse. Vacker körsång, konfettiregn i kyrkan och en avslutning med bubbel och snittar.

Att besöka London är inget märkvärdigt. Det gör massor med svenskar.

Att ta in på hotell i London är desto märkvärdigare. Standarden, såvida man inte har råd med exempelvis Cheval Knightsbridge (9 500 kr/natt), är häpnadsväckande. För samma pris som man bor på ett högklassigt hotell i Sverige erbjuds man kyffen som påminner om statarnas bostäder.

– Är det här verkligen en frukost, undrar L när vi slår oss ned och serveras några toast, smör och marmeladpack. Och då har hon ändå inte smakat på det som engelsmännen kallar juice.

Utsikten från hotellrummet är inte sällan en brandvägg. Nu har man förstås inte kommit till London för att sitta och glo i ett fönster.

Eftersom även britter turistar och får möta europeisk hotellstandard borde de fundera över vad de själva erbjuder sina gäster.    

För många år sedan slog hotellboendet i London alla rekord. Vi bodde nämligen på en pub, mitt i London. Det har inte många gjort. Pubrummet hade vår dotter fixat. Hon arbetade i London på den tiden.

Att bo på pub var en upplevelse. Puben hette Oxford Arms och såg ut som engelska pubar ska se ut. En lång disk med barstolar och ölkranar och en spegelvägg prydd med spritflaskor. Gamla spruckna läderfåtöljer, runda bord med gröna skivor och reklam för Guinness.

Nu skulle vi förstås inte bo i själva publokalen, utan i ett rum ovanför. 

Puben sköttes av Mr och Mrs Smith. Han såg ut som Jeremy Corbyn och hon liknade Margaret Thatcher. De var båda mycket vänliga redan vid lunchtid och på kvällen hade denna vänlighet övergått till en nästan överdriven hjärtlighet.

Rummet hade två sängar av engelsk standard. Det vill säga smala och hårda och formade efter tusentals kroppar. Golvet, som givetvis hade heltäckningsmatta, lutade mot ytterväggen.

Där fanns också en soffa, men inget bord. Det gick inte att ställa ifrån sig glas vilket skapade problem vid frukosten. Frukost ingick nämligen i priset. Den fick man emellertid laga till själv.

I hallen utanför rummet fanns en tekokare och flingor. I ett kylskåp kunde man hämta mjölk. Mina anspråk på frukostar är visserligen små, men som hotellfrukost betraktad var nog denna i blygsammaste laget.

 Toaletten hade också heltäckningsmatta. Toalettstolen var av brittisk modell och fungerade endast om man med våldsam kraft drog ned en spak varvid ett vattenflöde av enormt format framkallades.

Duschen, som egendomligt nog saknade heltäckningsmatta, hade två lägen: skållhett och iskallt. Att höra L duscha var en skojig upplevelse. Helt i klass med många andra nöjen i London.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar