Mord och sömn

Postad av: jan 2, 2020 | Inga kommentarer

– Jag vet vem som är mördaren!

L sitter där och ser belåten ut. På tv-skärmen har kommissarie Barnaby just spänt ögonen i en av dessa egendomliga karaktärer som befolkar Midsomer. Kan det vara mördaren?

– Jag vill inte veta. Behåll det för dig själv. Jag kommer inte ihåg vem det var, säger jag.

Morden i Midsomer är, som alla vet, en brittisk kriminalare som har gått i åratal i svensk teve. Hela serien har sänts i SvT, och går numera i repris på en av de kommersiella kanalerna.

En fördel med att ha dåligt minne, som jag, är att man kan se allt igen utan att komma ihåg handlingen eller vem som är den skyldige. L å sin sida, har mycket bättre minne, vilket i sammanhanget är en nackdel.

Ett annat problem som dykt upp på senare är svårigheten att hålla sig vaken framför tv-apparaten. Om det beror på att vi blivit tröttare med åren, eller att programmen blivit sömnigare är svårt att säga.

Tidigare hade jag mycket svårt att sova sittande. De enda ställena där jag klarat det har varit på tåg och i bussar. Det har varit ryckigt och obekvämt eftersom sömnen hela tiden avbrutits av att hakan fallit ner på bröstet.

Framför teven sker sömnen däremot utan obehagliga avbrott. Det går att sova i timmar medan programmen pågår och när jag sedan vaknar har jag känt mig utsövd. Det ställer till en del problem eftersom det då brukar vara dags att gå och lägga sig.

L brukar somna före mig framför teven. Så har hon också en betydligt sovvänligare plats i soffan. Själv sitter jag i en fåtölj. Den är också bekväm, men inbjuder inte till insomning.

Nu sitter vi i alla fall där och tittar på Morden i Midsomer och L är måttligt intresserad eftersom hon tycks veta vem som är mördaren. Det dröjer inte länge förrän hon somnar. Hon sover alltid med glasögonen på framför teven. Det ger ett intellektuellt intryck och får henne att se drömmarna så mycket bättre, tror jag.

– Du tänker väl inte somna? undrar jag försiktigt. Men då är det redan för sent.

Jag vet att när hon vaknar vill hon ha en detaljerad beskrivning av händelseförloppet, även om hon påstår att hon redan känner till allt som hänt.

Jag vaknar av att ljudnivån på teven ökar och en bild visar en massa guldmynt som rasslar fram ur en apparat och hur man med en blygsam insats kan bli miljonär på nolltid.

Klockan är nästan tolv på natten. Jag petar försiktig på henne och hon vaknar med ett ryck.

– Vad har hänt? Var är jag? Varför väcker du mig?

Jag förklarar att det är dags att gå och lägga sig.

– Men hur gick det? Visst var det pubägaren som var mördaren? Nu måste du berätta precis allt som hände.

Javisst, det skulle jag göra, men inte just då. Det är midnatt och inte läge för att berätta mördarhistorier. Dessutom har jag ju ingen aning om vad som har hänt.

Morgonen därpå stiger jag upp extra tidigt, medan L fortfarande sover, och ringer polaren Per.

– Hejsan, såg du möjligen Morden i Midsomer i går kväll? undrar jag.

– Klockan är sex, säger han och lägger på luren.

– Visst var det pubägaren, säger jag vid frukostbordet. Och sen var det inte mer med det.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar