Strålande stjärnor

Postad av: jan 2, 2020 | Inga kommentarer

Det strålar en stjärna, förunderligt blid. Hos grannen.

Ja, nu närmar sig julen och därmed all illuminering som ska pryda hus, uteplatser, balkonger och trädgårdar.

När vi beger oss till stora grannbyn, där det finns såväl supermarket som systembolag, passerar vi massor av fantasirika belysningar. Det är häpnadsväckande vilket arbete som folk lägger ner på att få sina ägor att bli ljuskonstverk som imponerar på förbipasserande. Och på grannar, får jag förmoda.

Här är vi lite mer blygsamma. Gator och vägar pryds av vackra blå ljusbollar, som också förskönar den mäktiga granen som står mitt i byn. Och visst ser man flera hus där ljusslingor ramar in uteplatser och hänger på äppel- och körsbärsträd som har gått in i sin vintervila.

Redan före första advent ramade L in vår entréportal med lampor. Och som ett komplement lät hon också en ljusram omsluta vår ytterdörr. Rätt vackert. Ingen annan i byn har något liknande. Ännu.

Jag gissar att det på sina håll pågår tävlingar om vem som kan pryda sitt hus och sin trädgård med de mest imponerande ljussättningar. Man kan se hur hela byggnader ramas in med färgsprakande och blinkande lyktor. I trädgården sitter upplysta tomtar, björnar, renar och en del andra för mig obekanta varelser.

I min ungdom var allt det här främmande. Jag har inga minnen av blinkande färgkaskader, skinande tomtar eller kulörta änglar. Varifrån kommer allt detta?

Från USA förstås. Liksom black Friday och halloween och en del andra konstigheter. Eftersom vi tycks älska allt amerikanskt har vi tagit efter.

För några år sedan firade jag jul i Australien. Det var märkvärdigt. Det var högsommar, minst 30 grader varmt. Men jul var det ändå, med tomtar och allt annat. Och illuminerade hus och trädgårdar. En del hade till och med prytt trädgårdarna med konstgjord snö. Jag noterade att inte bara Sverige utan även andra länder hade tagit efter amerikanska seder.

– Vi måste ha en stjärna i lusthuset. Och en ljusslinga i rampen vid uteplatsen, förklarade L.

Så fick det bli. En stjärna hade vi redan. En ljusslinga inköptes prompt. Och när det var klart hade vi oomkullrunkeligen den bästa ljussättningen i grannskapet, även om det inte var själva målsättningen med arrangemanget.

Om vi nu, mot förmodan, skulle vilja bräcka grannarna kunde vi använda flaggstången. Jag har nämligen noterat att vissa låter hissa upp en förskräcklig slinga med kulörta och blinkande lampor i flaggstången. Eftersom våra grannar saknar stång skulle vi därmed avgå med segern i illumineringstävlingen.

– Grannen har ställt en lysande isbjörn på sin gård. Den är verkligen fin, meddelade L.

En lysande isbjörn! Nä, nu fick det väl ändå vara nog. Visserligen var det ingen tävling, oss grannar emellan, men man kan ju inte tåla vad som helst.

Sen gick det några dagar. Hunden skällde utanför huset. (Han skäller nästan aldrig). L gick ut för att se vad som föranledde oljudet.

– Jösses. Någon har ställt en stor lysande tomte på gräsmattan! Var kommer den ifrån?

Från USA, hade jag tänkt säga, men återgick i tystnad till mitt korsord.

 Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar