Min afton med Nobel

Postad av: jan 2, 2020 | Inga kommentarer

Nobelfest i Stockholms stadshus. Kungligheter, nobelpristagare, politiska högdjur, ambassadörer, vetenskapsmän, koncernchefer och en massa fint folk. Och så jag.

Nu handlar det inte om årets Nobelfest, ty den försiggick utan min medverkan. Men för mycket länge sedan var jag faktiskt en av gästerna. Och det här är alldeles sant och ingenting som sprungit fram ur min livliga fantasi.

I min ungdom arbetade jag nämligen på en amerikansk nyhetsbyrå i Stockholm och hade ett år uppgiften att tillsammans med några kolleger bevaka Nobelprisen. Av egendomliga skäl erbjöds nyhetsbyrån en plats på Nobelfesten och om jag förstod det hela rätt fick ingick den i den kvot som tilldelades amerikanska ambassaden.

Chefen tyckte att just jag skulle gå. Jag tog det som en belöning för det arbete jag lagt ned. Först i efterhand förstod jag att ingen annan ville gå och jag var dessutom yngst.

Jag var 25 år gammal och drog för första gången på mig en frack. Bara det var en upplevelse för en enkel grabb från norr, uppväxt i en karg miljö och under knappa omständigheter.

Det var i alla fall det år då litteraturpriset delades mellan Josef Agnon och Nelly Sachs. Jag hade den österrikiska ambassadörens fru till bordet. Det var en bastant dam ungefär dubbelt så gammal som jag och iklädd en gnistrande blå klänning som helst hade beskådats genom solglasögon. Hon talade en lustig form av tyska och jag besvarade henne på engelska. Jag var inte säker på vad hon sa, men hon tycktes mycket nöjd med mina svar. Vi skålade i vin som inte hette Vino Tinto och som ständigt fylldes i våra glas av uniformsklädda unga herrar med ryggar raka som nyutnämnda fänrikar.

Vi satt naturligtvis långt ifrån honnörsbordet. Jag försökte få en skymt av kung Gustaf VI Adolf och statsminister Tage Erlander – ja, ni förstår hur länge sedan detta var – men de satt alldeles för långt borta i Blå Hallen.

Tillsammans lyssnade vi på rader av spirituella tal. I bortre änden av salen satt en kammarorkester och framförde kända stycken av svenska kompositörer. Trumpetstötar annonserade pristagarnas tal.

Efter den berömda eldsprutande glassen var det dags att påbörja dansen. Det skedde i den angränsande Gyllene salen och inleddes med en modern vals.

Just modern vals har aldrig varit min styrka, men jag var bjöd jag givetvis upp ambassadörskan som visade sig vara lika usel på modern vals som jag.

Sedan jag lotsat henne tillbaka lämnade jag bordet för att uppsöka den bar som på ett oförklarligt sätt stigit fram ur en av väggarna. Planen var att jag sedan från baren skulle försvinna diskret ut från festen och befria mig från det obekväma plagg jag hyrt av en firma i Vasastan.

Så plötsligt strömmade hundratals studenter och framförallt studentskor in i Gyllene salen och blandade sig med den betydligt äldre dansskaran. Varifrån de kom hade jag ingen aning om. Det kändes inte längre så angeläget att vare sig lämna festen eller befria sig från fracken.

I år blev jag alltså inte bjuden. Men det var jag inte ensam om.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar