Vårt förråd av toapapper

Postad av: apr 6, 2020 | Inga kommentarer

Sexton rullar toalettpapper står snyggt uppradade i källarförrådet.

Varför det? Ja, det återkommer jag till.

Man kan skämta om allt påstår många stå-upp-komiker. Fast så är det ju inte. Det finns massor som inte går att skämta om. Svåra handikapp och profeten Muhammed, för att ta några exempel.

Kan man då skämta om den pågående pandemin, vid namn corona? Tveksamt.

Även om det inte går att driva med coronan kanske det är tillåtet att uttrycka en viss skepsis till den pågående hysterin. Och då återkommer jag till toalettpappersrullarna.

Det har nämligen visat sig att toalettpapper på kort tid blivit en bristvara. Jag uppmärksammades först av vår dotter i Melbourne som förtvivlat jagat toalettpapper i mångmiljonstadens butiker utan att lyckas. Ja, så småningom hittade hon den begärliga varan förstås.

Någon vecka dessförinnan hade jag varit på konsumbutiken i grannbyn för att införskaffa bland annat toalettpapper. Det var innan coronahysterin nått vårt land. Eftersom Coop hade extrapris om man köpte två förpackningar slog jag till.

När jag häromdagen besökte samma butik gapade hyllorna, där just denna sanitetsartikel skulle ligga, tomma. En grannfru hade lagt beslag på den sista förpackningen som var av ett exklusivt märke som hon aldrig tidigare inhandlat.

Andra varor hade tydligen ökat något alldeles enormt i popularitet. Pasta, mjöl, konserver och jäst exempelvis.

Visst. Coronasmittan är ett samhällsproblem. Många kommer att bli sjuka. Dödsfall har inträffat och kommer att inträffa.

Den som är till åren kommen kanske minns asiaten. Den härjade 1957-58. Omkring en halv miljon svenskar insjuknade. Tiotals dog. Liksom i fallet med corona var det huvudsakligen äldre personer som led av någon annan allvarlig sjukdom.

Asiaten var också en pandemi. Man räknar med att över en miljon människor avled.

Jag var väldigt ung på den tiden och har inte många minnen därifrån, men jag kommer inte ihåg att samhället lamslogs. Och inte att det var brist på toalettpapper. (Kan ha berott på att många använda gamla telefonkataloger som dasspapper).

Människor mår inte bra av att oroa sig. Det är säkert förnuftigt att vara beredd på det värsta, men att oroa sig för något som kanske inte inträffar är inte bra för psyket. Ej heller för kroppen.

Att dessutom massor av människor isolerar sig i ensamhet är inte heller något eftersträvansvärt. Ensamheten är redan utan coronan ett av våra värsta gissel.

Ovanpå allt detta har ishockeyn avslutats utan slutspel. Det kanske kan ses som en bagatell i sammanhanget, men för oss nördar är det ett svårt slag.

Vid den här perioden brukar jag hissa Skellefteå AIK:s flagga till förtret för bland annat närmsta grannen som är en inbiten anhängare av Leksand. Lite längre bort finns en trogen supporter till Färjestad och en annan som tycker att HV71 bör man älska. Övriga i byn håller på Örebro HK, förutom någon stackare som är djurgårdare.

Nu får vi inte njuta av denna vårens höjdpunkt eftersom allt avslutas abrupt.

Det känns tomt. Inte ens sexton toalettpappersrullar ger mig tröst.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar