Ännu en pilgrimsvandring

Postad av: jun 22, 2020 | Inga kommentarer

Så var det dags för ännu en pilgrimsvandring, årets första och förmodligen den sista. Jag skulle kunna skriva ”förhoppningsvis”, men avstår.

Förra sommaren gick vandringen genom skogen och längs sjön, uppför och nerför berg och hiskeligt långt. Sju kilometer sas det, men det tvivlar jag på. Säkert över en mil.

Min kondition är rätt god. Vandringar över en mil klarar jag lätt. Men som tur är finns det i vandrargänget de som har svårt med bergsklättring och liknande utmaningar.

– I år tar vi en annan stig. Enklare och lite kortare, förklarade L, som var den som skulle leda hela expeditionen.

– Du har verkligen dina ljusa sidor, hade jag tänkt säga, men nickade bara i samförstånd.

Alla vet förstås inte vad en pilgrimsvandring går ut på. Det visste inte jag heller förrän jag hastigt, om än inte direkt lustigt, fann mig vara en av deltagarna.

Man vandrar alltså i rätt sakta mak genom en vald led, som helst bör genomkorsa ett vackert landskap. Vandringen delas upp i etapper och vid varje paus får deltagarna ta del av uppbyggliga och tänkvärda texter, framförda av en pastor, präst eller allmänt from person.

Jag har insett att pilgrimsvandringar också kan ske utan någon speciell ledare. Man kan göra dem på alldeles egen hand, med eget tempo, utan uppläsning av stärkande budskap.

Den mest kända vandringen går till Santiago de Compostela i Spanien. Där ligger aposteln Jakob begravd och dit vandrade den heliga Birgitta i sällskap av sin man Ulf Gudmarsson.

En annan berömd pilgrimsrutt går till Nidaros, eller Trondheim, som staden heter numera. Där finns vissa kvarlevor av Olav den helige. Att vandra in i Norge, där man tar en hundralapp för en stor stark är mig vida främmande.

Nåväl. Vår vandring skulle inte gå till vare sig Santiago de Compostela eller Nidaros utan till kyrkan i byn. Dit är det ungefär 800 meter, men med den omväg som vandringsledaren stakat ut blev det ungefär sex kilometer. I kyrkan finns dessvärre inte heller några relikter från heliga män eller kvinnor.

Det var ett glatt gäng som satte iväg upp för första backen och in i skogen. Med i gruppen fanns pastoratets kyrkoherde, en bastant karl med förmåga att hålla omfattande predikningar. Men den här dagen hade han överlåtit åt L att förmedla förkunnelsen.

Det gjorde hon med bravur. Jag kände mig faktiskt stolt över att vara gift med en sån vältalig person. Kyrkoherden torde ha blivit mäkta imponerad.

– Nu går vi i tystnad till nästa stopp. Alla kan passa på att reflektera över naturen och vad ni ser och hör under denna vandring, meddelade pastor L.

Det visade sig vara en tuff utmaning. Mycket kan sägas om byborna, men ingen kan betecknas som just tystlåten. En rätt bister stämning lägrade sig över pilgrimsvandrarna. Att reflektera över naturen var också en hart när omöjlig uppgift, visade det sig senare.

– Vad tyckte du? Var det inte en härlig vandring? sporde L när allt var över.

– Mycket lyckad. Och överraskande. Jag visste inte att jag levde tillsammans med en pastor, svarade jag.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar