Jag – en lugnande faktor

Postad av: jun 22, 2020 | Inga kommentarer

Jag inser att jag har en lugnande inverkan på min närmaste omgivning, det vill säga L.

Det tänker jag på när vi sitter i vårt uterum och åskan mullrar i bakgrunden och regnet smattrar mot taket.

L är rädd för åska. När en blixt lyste upp hela rummet blev hon alldeles vit i ansiktet. Men sen såg hon mitt lugna uppträdande och oron dämpades. Jag skräms nämligen inte alls av åska. Tvärtom tycker jag det är ett spännande skådespel att se blixtarna skära genom de svarta molnen och höra Tors hammare mullra.

Men visst. Ofarligt är det ju inte. För några år sedan slog blixten hos en av grannarna som fick massor av elektriska apparater förstörda och dessutom brännmärken på väggarna där de utslagna ledningarna hade suttit.

Just denna händelse återkommer L ständigt till som bevis på att åskväder är ett hot. Då får jag anstränga mig och använda min sammetsmjuka röst och mina rogivande omfamningar. Det brukar fungera.

Det är inte ofta i våra dagar som vi män får ikläda oss rollen som beskyddare och bragdmän. Kvinnor kan, oftast lika bra, ofta bättre. Min trankila kraft ifrågasätts därför.

– Du har inget riskmedvetande. Det är därför du kan hålla dig lugn, påstår L.

Kanske det. När coronan anlände tog jag den inte på allvar, måste jag erkänna. Att inte umgås med folk bara för att jag blivit lite äldre föll mig inte in. Det var först när min berömde son röt till och kallade situationen för ”extraordinär” som jag tog, vad L kallade, mitt förnuft till fånga. Det är alltid uppmuntrande att få veta att man besitter förnuft.

Men, låt mig ändå berätta vad jag i egenskap av lugnande faktor kan åstadkomma.

För ett par dagar sedan blev jag approcherad av en lätt uppskrämd kvinna som krävde min omedelbara insats vid en av trädgårdens rabatter.

– Du måste komma! Skynda dig!

Det var en bekymrad kvinnas rop som hördes över trädgården. Naturligtvis la jag ifrån mig min intressanta bok om slaget vid Caen och skyndade jag mig så gott jag kunde.

Det visade sig att akututryckningen avsåg ett prassel som L uppfångat vid en av rosenbuskarna och om det är något hon skarpt ogillar är det just prassel. Det otäcka ljudet kan, enligt hennes bedömning, komma från en orm – ett djur som hon avskyr.

Med en käpp rörde jag om i buskaget utan att upptäcka vare sig en orm eller något annat levande. Jag fick hålla på en god stund innan L var nöjd.

Att reagera för prassel är en överlevnadsinstinkt, enligt L. Forntidens människor hade lärt sig att prassel kunde innebära fara och de som inte hörde eller uppmärksammade prassel låg illa till. Allt enligt L.

Själv hör jag sällan något prassel och antagligen skulle jag inte heller reagera nämnvärt om jag till äventyrs uppfattade ljudet. Jag är inte särskilt rädd för ormar även om jag inte ser dem som gosedjur. Alla ormar är dessutom fridlysta.

– Ingen orm. Du kan vara helt lugn, sa jag med den milda röst jag lagt mig till med vid slika situationer.

Sen gick det några dagar och mullret gjorde att jag än en gång fick användning för mina terapeutiska talanger.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar