Jag blir aldrig som Ernst

Postad av: jul 21, 2020 | Inga kommentarer

Jag sitter i trädgården och blickar ut mot granntomten. Där står numera en vacker pergola. Den ger mig blandade känslor.

Jag är ingen hantverkare. Antagligen skulle folk betrakta mig som en sån där som anses ha tummen mitt i handen. Lite orättvist, tycker jag. Men ändå.

När vi flyttade till byn upptäckte jag raskt att vi var omgivna av ortens Timell och Kirchsteiger. (Ernst Kirchsteiger är för övrigt en synnerligen trevlig person. Det vet jag eftersom jag har intervjuat honom).

En av grannarna, vi kan kalla honom Anders, eftersom han heter så, är hantverkare till yrket och det var därför helt naturligt att han var duktig att hantera olika verktyg.

En annan var emellertid inte hantverkarproffs, men ändå vansinnigt duktig på alla former av byggnadsutmaningar. Så småningom kom han att uppföra en tjusig stuga vid sjön alldeles på egen hand. Nästan. Den hade han till yttermera visso också ritat.

Ja, jösses vilka begåvningar!

Trösten var att andra grannhuset såg nästan fallfärdigt ut. Där bodde ett par som avgjort inte var hanverkskunniga. Eller också ville de inte använda sina eventuella färdigheter. Vårt hus var en prydnad i jämförelse med deras.

Men säg den lycka som varar för evigt.

Huset såldes och naturligtvis till en extremt händig person, som bytte ut fasaden, renoverade alla rum, fixade nytt badrum, la nya golv och gjorde en del annat som jag inte behöver gå in på.

Han sålde huset sedan till ett trevligt par, där mannen var en före detta personalchef på ett stort företag.

Jag har inga fördomar mot personalchefer, men jag utgick ifrån att mannen ifråga saknade alla kunskaper i hantverkets ädla konst.

Det visade sig vara fel.

Först fixade han en uteplats. Väldigt fin.

– Vem har hjälpt dig med den där? undrade jag när jag släntrade förbi.

– Ingen. Tja, min fru förstås, svarade han.

Sedan berättade han att han ämnade bygga en pergola. Han visade var den skulle ligga och hur han hade tänkt sig det hela. Pergolan var olyckligtvis tänkt att ligga så att den kunde iakttas från min trädgårdsfåtölj.

– Jaha. Du köper förstås en byggsats. Det är ju väldigt smidigt, sa jag.

– Nejdå. Jag skaffar lösvirke och jag har ritat pergolan själv. Det kommer att bli så bra, så bra, förklarade han.

Visst. Bra blev det. Alldeles för bra. Vi deltog i invigningsfesten som också blev lyckad. Före detta personalchefen bjöd på rom. Kvinnorna drack bubbel.

– Det var värst vad du ser olyckligt ut, sa L, när jag satt i min sköna trädgårdsfåtölj och spanade på underverket pergolan.

– Alla andra är hantverkare. Det är bara jag som inte klarar att bygga ens det enklaste, förutom det hus jag har byggt till vår robot Arvid, suckade jag.

– Alla har sina talanger och färdigheter. Grannen kan säkert inte skriva en krönika som den du sitter och funderar på, tröstade hon.

Tja, det vete katten. Förre personalchefen kanske är en hävert på att skriva. Vem vet? Nästa vecka är det kanske han som fixar det här utrymmet i tidningen.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar