Påfestande vandring

Postad av: aug 13, 2020 | Inga kommentarer

Uppför, uppför, hala stenar, förrädiska rötter, lömska vattenpussar.

Vi var på väg att bestiga Hamrafjället, ett drygt elvahundrameter högt fjäll väster om Funäsdalen. Det var, som alla torde inse, inte min idé.

Allt började med att L föreslog en kortare färd norrut. Med ”kort” avsågs en sträcka på 54 mil och då hamnar vi i Härjedalen – ett vackert landskap som jag gärna besöker.

– Och sen gör vi en fjällvandring. Det ser du väl fram emot? kvittrade hon.

Jag har tidigare deltagit i ”fjällvandringar”. Att se fram emot ytterligare en var att ta i. Det var alltså lätt att behärska entusiasmen, men eftersom jag vet att hon längtar efter att få vandra i fjällen godtog jag utmaningen.

L hade redan sett ut vilka vandringar som fanns att välja på. Hon fastnade för Hamrafjället, eftersom det är ett berg med en oslagbar flora i form av orkidéer och andra rara växter.

– Det finns olika varianter. Här är en på två mil. Det är för långt. Här en annan på drygt en mil. Kanske passar? Och slutligen har vi en på sex kilometer. Lite kort, kanske, berättade hon.

Efter en tuff förhandling enades vi om sex kilometer. Av erfarenhet är jag misstänksam mot alla uppgifter i fjällkartor. Sex kilometer kan lika gärna vara mycket mer. (Det var elva).

Så bar det iväg. Uppför. En stigning på 350 meter, rakt uppför. Två entusiaster, nämligen L och hunden. Jag har (för min ålder) god kondition, men det här var i jobbigaste laget. Som tur var möttes vi snart av alla de blomster som skulle beundras, vilket innebar välbehövliga vilopauser.

– Åh, brudsporrar! Massor! Fantastiskt! Och se där, en nordisk stormhatt!

L:s förtjusning var i det närmaste gränslös. Hunden var också hänförd över alla växter som var anpassade för urinering.

– Nu får vi leta efter fjällyxnen. Den är ytterst ovanlig, men finns här någonstans, förklarade L.

Fjällyxnen? Är den en växt eller fågel eller en ödla? Jag hade också fått i uppdrag att spana efter blåhaken som skulle finnas där någonstans i björkskogen.

Så lämnade vi skogen och kom äntligen upp på själva fjället. Där blåste det. Ordentligt. Och klättringen fortsatte. Till slut nådde vi ändå toppen. Mitt på fjälltoppen fanns ett litet vindskydd. Jag satte av i full fart mot detta, eftersom andra vandrare nalkade toppen från olika håll.

I skyddet satt ett par värmlänningar som vänligt makade på sig så att vi fick plats. Det var i sista sekunden, eftersom Hamrafjället plötsligt fylldes av folk som i likhet med L funnit det vara rätt plats för en påfrestande vandring.

Där satt vi och njöt av vår medhavda matsäck och hunden gladdes åt att få ta del av förplägnaden. Vandrarna utanför vindskyddet hade det inte lika mysigt.

Från toppen kunde man se ut över Härjedalens vackra fjällvärld. Man kunde faktiskt blicka ända bort till Norge, varför någon nu skulle vilja det.

– Vilken härlig dag! utbrast L när vi äntligen lyckats ta oss ner till civilisationen.

– Jag beställer tid hos ortopeden. Mina knän har slutat fungera, tänkte jag säga, men nickade bara glatt i krystat samförstånd.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar