En vägg som jag inte målade

Postad av: aug 13, 2020 | Inga kommentarer

Söderväggen måste målas!

Se där något som vi var helt överens om, L och jag, redan på försommaren.

Vårt hur är falurött. Fördelen med detta är att det är mycket enkelt att måla väggarna. Först tar man en grov borste och undanröjer den gamla färgen. Sedan är det bara att smacka på falu rödfärg.

Nackdelen med arbetet är att det måste göras regelbundet, med fem-sex års intervall.

Söderväggen sträcker sig ända upp till taknocken. Åtta-nio meter. Hiskeligt högt. Än värre är norrväggen, men till den målningen anlitade vi ett proffs med en så kallad skylift.

– Det här fixar jag. Vår stege räcker ända upp, förklarade jag sedan jag inspekterat väggen.

– Aldrig i livet! Du ska inte upp och klättra på en stege vid din ålder, protesterade L.

Vid min ålder? Jag är inte gammal. Jag har samma kondition som en fyrtioåring. Mitt balanssinne är också utmärkt. Att klättra på en stege nio meter upp i atmosfären borde jag klara galant.

(Att jag numera bara skriver varannan vecka har ingenting med åldern att göra, utan beror på helt andra orsaker).

Nåväl. Medan jag planerade min uppstigning med borste och färgburk hann L ringa en man som vi kan kalla Röfärgarn. Han var specialist på falu rödfärg och har målat många hus i byn.

– Röfärgarn kommer hit nästa vecka och inspekterar, sa L.

Det gjorde han inte. Under ett långt liv med ständiga kontakter med hantverkare har jag lärt mig att de har anammat en österländsk filosofi som innebär att tidsbegreppen skiljer sig från vad vi är vana vid. ”En vecka” kan vara just en vecka. Eller två. Eller tre. Eller en månad.

– Jag har undersökt vart han har tagit vägen. Om han blivit sjuk, emigrerat eller bara försvunnit så där som folk kan göra, berättade L, sedan det gått över en månad.

Via vissa mellanhänder fick hon i alla fall tag på Rödfärgarn, en ståtlig karl iklädd den för hantverkaren obligatoriska kostymen i blått med en massa fickor ur vilka skymtades verktyg som jag dessvärre inte kan namnge.

– Jag kommer i morgon och sprutar bort färgen, förklarade han.

I morgon? Tjohej. Mycket är oklart i världen av idag, men att en hantverkare skulle komma ”i morgon” som han sagt såg jag som mycket osannolikt.

Men undrens tid är inte förbi. Han kom verkligen. Med sig hade han en så kallad skylift, med vilken han kunde lyftas till oanade höjder. Med en sådan kunde det förstås inte vara någon konst att vare sig befria väggen från den gamla färgen eller pytsa på den nya.

– Du kan ställa skyliften här så gör jag resten av jobbet, förklarade jag för honom.

Det var han inte intresserad av. Inte heller L, som skött förhandlingar med den ståtlige mannen.

Nu är söderväggen rensad från all gammal färg. Den ska förstås också målas. Det kommer att ske ”när vädret blir tjänligt”, som Rödfärgarn uttryckt det. Vad som menas med ”tjänligt” är lite oklart. Varmt, kallt, regnigt, soligt? Endast en hantverkare vet.

– När kommer han? Och varför har han tagit bort skyliften? Om den hade stått kvar hade jag fixat allt, sa jag till L.

– In your dreams, svarade hon.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar