Ofrivillig simtur

Postad av: sep 29, 2020 | Inga kommentarer

Vad var det jag sa?

Se där fem ord som kan resultera i svårartade slitningar i en relation, eftersom de inte uppskattas av den som mottar yttrandet.

Vid ett par tillfällen under senare tid har jag fått anledning att fundera över de fem orden och glädjas åt att L faktiskt inte yttrade dem. Vilket hon mycket väl kunde ha gjort. Båda tillfällena var förknippade med ofrivilliga bad.

Jag är en inbiten motståndare till kallbad. Med kallbad avser jag allt vatten vars temperatur understiger +27 grader C. Det innebär att jag mycket motvilligt badar under juni-juli. Först i augusti kan temperaturen ha nått den för mig godtagbara värmen.

Så hände det sig att vi varit ute med vår lilla båt på en skön liten tur till en strand där L naturligtvis badat, medan jag försjunkit i en roman av Val McDermid.

När vi återvände till bryggan hade jag mina glasögon i skjortans bröstficka.

– Jag tycker att du kan ta på dig glasögonen så att du inte tappar dem, sa L.

– Äsch då, sa jag, varvid glasögonen liksom hoppade ur fickan och försvann i vattnet bredvid bryggan.

Det var mina finaste glasögon. Tiotusen kostade de. Nu hade de singlat ned i dyn vid bryggan och låg någonstans där i dyn på tre och en halv meters djup.

– Vad var det jag sa, konstaterade L inte.

Det här hände i mitten av juli, den kallaste juli i Sverige på trettio år, enligt SMHI. Vattnet var alltså svinkallt, enligt min bedömning.

Inte mycket att välja på. Optimisten L hade stoppat ned mina badbyxor i väskan. Raskt ombyte och ner i det kalla vattnet. Efter några dykningar gav jag upp. Jag nådde visserligen botten, men såg inget, vare sig glasögon eller något annat.

En sorglig historia, med andra ord. (Tack vare en så kallad drulleförsäkring kunde jag senare få ersättning för de saknade brillorna).

Sen gick det några veckor. En vacker dag var det dags för en ny båttur.

Till saken hör att L under lång tid argumenterat för att vi borde skaffa en större båt. Vår lilla båt ansåg hon var ranglig och förr eller senare skulle någon av oss tappa balansen och ramla i sjön. Jag motsatte mig alla dylika planer. Ranglig, förvisso. Men balansen, den klarade vi. Åtminstone jag.

Medan L hämtade utflyktens läckerheter från bilen såg jag till att stolar och en del annat nödvändigt kom ombord. Jag satte fötterna i båten, rumpan på relingen och hivade in allt. Olyckligtvis felbedömde jag viktförhållandet, även om jag under senare tid säkert tappat ett antal kilon tack vare långpromenader med hunden.

Således hamnade jag i vattnet. Lite försmädligt, eftersom jag var fullt påklädd och försedd med såväl mobiltelefon som nycklar. Nå, det var väl bara att klänga sig upp i båten innan L återvände.

Det gick inte. Båten krängde. Det var fullständigt omöjligt att ta sig upp. Och se! Där kom L och dessutom en granne som ville vara behjälplig att få upp den stackare som låg där och såg ut att vara nära att drunkna.

Allt slutade lyckligt. Jag lyckades simma till en räddande stege. Mobilen var vattentät. Nycklarna låg kvar i fickan.

– Vad var det jag sa?

Nej, det sa hon inte.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar