Årets kräftfiske

Postad av: sep 29, 2020 | Inga kommentarer

Årets kräftfiske är avslutat. Gudskelov.

För flera år sedan, då vi hade flyttat till byn, blev jag varse att här inträffade kräftfiske traditionsenligt i augusti. Hela byn, eller åtminstone stora delar av folket, gav sig ut en fredagskväll för att lägga burar i vattnet. Allt skulle ske exakt klockan 18. Eller senare. Den som bröt mot denna regel riskerade, inte att avrättas förstås, men åratal av utfrysning.

Det är sånt här som en stadsbo inte kan förstå sig på. Särskilt inte om sagde stadsbo tycker att kräftor är en övervärderad delikatess.

Ett aber i sammanhanget är att stadsbon ifråga, det vill säga jag, är gift med en kvinna som är vansinnigt förtjust i kräftor. Nyheten om att det förekom kräftfiske i byn hälsades därför av henne med i det närmaste extatiska ovationer.

– Äntligen, äntligen! Fiska kräftor! Det ser du väl fram emot? kvittrade hon.

Åren gick och varje augusti fiskades kräftor. Eftersom alla andra tycktes vara hängivna kräftfiskare fick jag rätta in mig i ledet. Det innebar att jag med risk för ofrivilliga bad la ut kräftburar i de vatten som anvisades.

För några år sedan blev jag jagad av ett gäng ilskna kvigor när jag skulle sätta ut burar. Det var en skakade upplevelse som sannolikt innebar ett långvarigt trauma och det gjorde mig inte mer besjälad som kräftfiskare.

Här kommer vi till en annan gåta som endast gamla bybor kan förklara. När hundratals människor ränner iväg med burar måste de förstås veta var dessa ska placeras. Enligt ett för mig obegripligt system vet alla precis vilket område som är avsett för just dem.

Det här behöver jag inte fundera över eftersom jag alltid hänvisas till den plats som en kräftexpert pekat ut.

När burarna är utplacerade samlas vi för att tillsammans njuta av – kräftor!

Ja, det är förstås inte årets, utan fjolåret som frusits in och sparats just för detta högtidliga tillfälle. I år var det paret I&P som stod för kalaset. Värdinnan hade dessbättre också gjort en västerbottenpaj om nu inte kräftorna skulle vara tillfyllest.

Tjohej vad det sögs och smaskades kring bordet. Att vanligtvis väluppfostrade människor äter med fingrarna är alltså vid såna här tillfällen passabelt. Naturligtvis serverades även rödlök, tunnbröd, öl och snaps och det sjöngs förstås nästan oavbrutet. Oerhört trevligt, med andra ord, vilket till stor del uppvägde omaket med själva fisket.

Pajen var utsökt. Västerbottensost och svamp – en nästan oslagbar kombination.

– Hur många kräftor åt du? undrade L när vi sedan gav oss iväg i mörkret för att vittja burarna.

– En, svarade jag sanningsenligt. Men jag åt massor med paj, kunde jag ha tillagt.

Hon skakade på huvudet och såg ut som hon ångrade att hon någonsin fallit för denne enkräftsätare.

Trots allt. Kräftfisket är alltså en av årets höjdpunkter i byn och alla, även jag, njuter av upprymdheten och glädjen. Att vi har utomordentligt fina kräftvatten omkring byn har jag förstått. 

Fast jag har ändå aldrig riktigt begripit den osannolika fascinationen kring kräftor.

När det finns surströmming.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar