Att älska Degerfors

Postad av: Nov 12, 2020 | Inga kommentarer

Alla älskar Degerfors IF. Tja, kanske inte alla, men de flesta.

Nästa år kommer laget förmodligen att spela i allsvenskan. Då blir det derbyn med ÖSK. Jösses vilka publikfester som väntar, såvitt inte den försmädliga coronan dröjer sig kvar.

Jag har en lång historia med Degerfors. Den började redan för många, många år sedan, när jag gjorde lumpen på artilleriskjutskolan i Villingsberg. (Min hörselnedsättning brukar jag förklara med att jag var just artillerist. Det är en så kallad vit lögn).

Några soldater var värmlänningar och hävdade med emfas att Degerfors IF var det mest sevärda laget i allsvenskan. Inte det bästa, men det sevärdaste. Till Stora Valla skulle man vallfärda för att se offensiv och underhållande fotboll.

Således åkte vi till Degerfors. Till min besvikelse spelade laget i rödvita och inte grönvita dräkter, som mina favoritlag, Bodens BK, Hammarby och Norrskedika i Uppland. Men trevligt var det, vill jag minnas.

Villingsberg ligger i ödemarken. Till Karlskoga tog vi buss. Där hände mycket. Jag vill minnas att jag var på jazzklubb och där fick se Sten Nilsson spela tenorsax. Han var ruskigt bra. Att han senare blev frontfigur i Sten & Stanley var en överraskning. Men sjunga, det kan han ju också.

Ett problem med busslinjen var att några riktigt sena turer saknades. Vid ett tillfälle tvingades jag vandra från Karlskoga till Villingsberg mitt i natten. Kanske var det samma kväll som jag lyssnat på Sten Nilsson.

Långt senare hamnade jag i Örebro. På redaktionen tycktes alla vara ÖSK:are, utom en. Han kom nämligen från Degerfors. Vi kan kalla honom Åke, eftersom han heter så.

Åke var också den som förklarade för mig att humorgränsen gick vid Kilsbergen. Väster om den var folk roliga. Landet österut beboddes av närkingar som inte var lika kul. Åke hade visserligen humor, men inte mer påtaglig än vissa närkingar.

Här kommer en historia som han ofta berättade och som kan sägas vara representativ för den värmländska humorn:

Det fanns en korvkiosk utanför Stora Valla. Dit kom en kund som förstås gärna ville ha en korv.

– Ska det vara stark eller svag senap? undrade korvgubben.

– Gärna stark, tack, svarade den hungrige.

– Den är slut, sa korvgubben.

Roligt? Tja, vad som är humor finns det alltid delade meningar om.

Åter till Degerfors. Åke och jag bevakade tillsammans en match mellan Degerfors och ÖSK. Vi skulle föreställa fanatiska supportrar som var och en gav en subjektiv skildring av matchen. Kul idé. Nu var ju Åke en fanatisk supporter. Jag fick anstränga mig för att bli motsvarande för ÖSK.

Jag vill ändå minnas att det blev ett rätt så roligt reportage. Jag var förresten klädd i svartvitt med ett stort ÖSK-emblem på kavajen. Åke uppträdde givetvis i rödvitt.

– Skulle du kunna tänka dig att åka till en match i Degerfors? frågade jag L.

– Javisst. Det var länge sedan jag såg Skellefteå AIK spela, svarade hon.

Kul sagt? Jodå. Hon kan mycket väl skilja mellan fotboll och ishockey, men hon har också humor, trots att hon kommer från fel sida av Kilsbergen.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar