En märkvärdig tågresa

Postad av: Nov 12, 2020 | Inga kommentarer

– Jag tar den, ropar den unge fänriken, sätter foten på bordet och svingar sig upp mot taket.

Vi befinner oss på ett tåg, det som en gång i tiden kallades Nordpilen och gick från Stockholm till Boden. I dag har den bara ett nummer och påstås gå till Luleå, vilket i och för sig stämmer, även om Boden fortfarande är själva knutpunkten för tågtrafiken i norr.

Tåget är en timme försenat. Inte mycket att bråka om, eftersom själva resan tar tolv timmar. Alltså tretton med förseningen.

Jag är tacksam för att överhuvudtaget vara med ombord. Jag är på väg för att fira min systers födelsedag. För exakt ett år var jag också på väg. Då stannade resan i Vingåker, eftersom loket som skulle föra mig vidare fått maskinhaveri.

Vi sitter i en liggvagnskupé avsedd för sex personer packade som sardiner. Tre sängar på var sida. Nu i coronatider får endast tre plats i kupén. Inget ont som inte har något gott med sig.

På ena sidan ligger en person i mitten, på andra sidan en i överslafen, den andra längst ned. Bra uträknat, SJ.

En man i ungefär min ålder, det vill säga rätt ålderstigen, har blivit anvisad sängen högst upp. Han kommer från Råneå, men det har inget med saken att göra. Han ser på sin biljett och blickar sedan upp mot taket.

– Hur kommer man dit? Med en stege? Jaha. Hur då? Och hur kommer man ner? Stegen kan ju inte stå här hela natten, säger han och ser olycklig ut.

Det är då tredje mannen rycker in. Han är ung. Tjugofem år, skulle jag gissa. Han är fänrik på det stora regementet I19 i Boden. Pansarsoldat. Stridsvagnen Leopard.

För att visa vad han menar tar han ett stort kliv på det lilla bordet vid fönstret och vips är han uppe på sängen. En beundransvärd prestation.

Nu är förstås inte alla som åker liggvagn med SJ unga fänrikar. Att folk med ledbesvär eller opålitlig urinblåsa skulle kunna lägga sig uppe vid taket har jag svårt att tänka mig.

Efter att ha bevittnat denna akrobatkonst beger jag mig till restaurangvagnen för att inta en supé. Det visar sig att restaurangen omdanats till en ”bistro”.

Här serveras inga varma rätter. Här finns blott inplastade smörgåsar. Yoghurt hittar jag, men det känns fel som supé en sen kväll. Jag tar en räkmacka och en starköl. Nästan tvåhundra kronor. Tjosan.

Jag minns när vi åkte med Nordpilen. Där fanns en riktig restaurangvagn. Vita dukar på borden och en meny där man kunde välja mellan fem-sex rätter. Kypare rände runt borden iklädda frackliknande kostymer.

Räkmackan smakar lite underligt. Ölen är inte från Sollefteå, men okej ändå.

När jag återvänder till kupén har den akrobatiske fänriken somnat vid taket. Mannen från Råneå ligger också nedbäddad.

Mitt uppdrag är att fälla ut sängen som ska vara i mitten på motsatta sidan. Eftersom jag nyligen monterat ihop en Ikea-säng torde det inte vara något bekymmer. Efter några försök ger jag upp och lägger mig i nedre slafen. Kanske ett allvarligt brott, så här i coronatider?

Trots allt. Jag gillar att åka tåg. Det är rogivande, bekvämt och man träffar trevliga människor. Ett litet tips bara: undvik räkmackor i den så kallade bistron!

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar