Vem gillar bulgur?

Postad av: Nov 12, 2020 | Inga kommentarer

Alla gillar inte bulgur, medan vissa anser den vara en formidabel läckerhet.

Jag avskyr bulgur inte direkt bulgur, men jag anser inte att den är en riktig människoföda. Däremot tycker våra sju gäster att bulgur är toppen och äter grynen med stor förtjusning.

Bulgur anses vara ett av de äldsta preparerade livsmedlen i världen, läser jag på Wikipedia. Det finns referenser i Bibeln som antyder att bulgur åts i Babylonien redan för 4 000 år sedan. I själva verket är bulgur inget annat än vetekärnor som ångkokats, torkats och sedan krossats.

Från Mellanöstern har livsmedlet sedan spritts till Europa och USA. Så var det med den saken.

Hur var det då med våra sju gäster som gillar bulgur?

Jo, en vacker höstdag anlände sju fasaner till vår trädgård. Jag hade tidigare sett dem i andra trädgårdar och visste att de kom från en gård några kilometer från byn. Där hade de tillbringat sin tid tillsammans med gårdens höns. De hade blivit matade av gårdsfolket och var nästan tama. Varför de hade valt att lämna denna sköna tillvaro är mig obekant. Kanske hade de blivit osams med hönsgårdens ståtliga tupp?

– Nu har vi fasanerna i trädgården, ropade jag till L.

– Ge dem lite mat, svarade hon och kom sedan springande med ett paket – just det, bulgur.

Jag visste inte att vi hade bulgur i vårt skafferi. Men det var ju roligt att den kom till användning. Och då gällde det förstås att se till att lådan var tom när dess innehåll hade spritts över gräsmattan.

Jag tog en näve bulgur och kastade mot fasanerna. Succé! De sprang med liv och lust fram och började picka i sig kornen. Jag kastade en näve till. Och en näve till. Och en…

– Hallå där! Nu måste det räcka. Du kan inte ge dem hela paketet, hörde jag en uppfordrande röst ropa.

Hela paketet? Det var just det som var min avsikt.

Fasanerna stannade hela eftermiddagen. Mycket trevliga att se på. Nackdelen var att vi inte kunde släppa ut hunden, som gärna hade velat ägna sig åt fasanjakt. På kvällen var fasanerna försvunna.

Dagen därpå var de tillbaka. De gick omkring i trädgården och letade förtvivlat efter bulgur eller något annat ätbart. För en djurvän som jag var det smärtsamt att se. Jag gick därför resolut till skafferiet och hittade bulgurpaketet.

Några ögonblick därefter var paketet tomt. Japp. Ingen bulgur kvar. Kändes bra.

Men säg den lycka som varar för evigt. Det visade sig att L hade gömt undan en hel påse extra bulgur som hon ansåg inte vara avsedd som fasanföda.

– En härlig bulgursallad hade jag tänkt mig till helgen, förklarade hon.

När hon såg mitt bedrövade ansiktsuttryck föll hon till föga och överlät några skopor bulgur ur påsen till mig. Det vill säga fasanerna.

Allt slutade med att ägaren till fasanerna – om man nu kan äga fasaner – anlände med en stor hink med vetekorn, som han påstod vara ännu mer lockande än bulgur.

– Jamen, om jag nu ger dem mat varje dag, hur blir vi av med dem? undrade jag, eftersom jag inte planerat någon framtida karriär som fasanuppfödare.

– Det blir du inte. Att ha bulgur hemma kan straffa sig, sa han och förvann med ett skratt.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar