En man som aldrig har fel

Postad av: Nov 12, 2020 | Inga kommentarer

– Nej, det stämmer inte. Du har fel. Jag har rätt.

L ser förvånad ut. Hon står i hallen och sopar upp två högar med grus som någon oomkullrunkeligen har dragit in i huset.

– Jamen, du kom ju just in och tog inte av dig skorna. Jag torkade av hundens tassar, så det kan inte ha varit han.

– Fakta! Kontrollera fakta först innan du kommer med tvivelaktiga påståenden, säger jag med emfas och går in och sätter mig i min favoritfåtölj.

Hon suckar och går ut i trädgården för att kratta löv. Efter en stund kommer hon in och undrar om det är dags för förmiddagsfika.

– Inte än. Klockan är bara tio. Vi väntar till elva, säger jag.

– Jamen, den är ju elva. Och då är det dags, invänder hon.

– Är hon elva? Hur vet du det? Det finns olika sätt att mäta tiden och visst, man kan säga att klockan är elva, men den kan också vara tio. Eller nio. Eller tolv, för den delen. Min advokat säger att vi tillsammans kan ta frågan till domstol och låta den avgöra, svarar jag.

– Vad är det med dig? Har du druckit på förmiddagen? Och advokat? Du har väl ingen advokat? säger L.

– Jag har många rådgivare. Alla håller med mig. Säger jag att klockan är tio så instämmer de. Bra karlar. Fina golfkompisar, förklarar jag.

– Golfkompisar? Du spelar ju inte golf.

– Spelar inte jag golf? Nu kommer du med ett sånt där påstående igen. Fake news. Jag vet vad slice och hook är. Bara det.

Hon suckar igen och går ut i köket och sätter på kaffet.

– Vi fikar i bersån. Solen skiner och det är härligt att avsluta hösten med en stund i trädgården, säger jag.

– Men hallå! Det småregnar, det är kallt, det blåser en isande vind, protesterar hon.

– Hur vet du det? Har jag sagt att solen skiner så gör den det. Småregn? Pyttsan. Nu tar jag hunden och går ut i trädgården. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Kanske får jag sällskap av grannfrun. Hon älskar mig.

– Älskar hon dig? Det var det värsta jag hört. Hon är lyckligt gift, vad jag vet.

– Alla kvinnor älskar mig. Inte bara den grannfrun utan också många andra i byn. Alla vill kyssa mig. Jag har en underbar andedräkt, visserligen med hjälp av lite sprej, men ändå. Och sen klämmer jag dem lite här och där. Det gillar de, säger jag med ett litet skratt.

L skakar på huvudet och ringer upp polaren Per.

– Min man har blivit tokig. Dement kanske. Han svamlar och beter sig som om han vore gravt berusad, vilket han inte är eftersom klockan är tio, elva, menar jag.

 Jag lyssnar, men kan inte uppfatta vad polaren Per svarar.

– Per är på väg hit. Jag måste få hjälp. Du har fått en hjärnsmälta. Vi kanske kan åka till vårdcentralen?

– Aldrig i livet. Jag mår bra. Jag har aldrig mått bättre. Ingen kan må så bra som jag.

L snyftar. Jag inser att det är dags att avsluta föreställningen och tar henne i min famn.

– Jag har bara försökt sätta mig in i rollen som en av världens mäktigaste män. Nu återgår jag till att bli byns svar på Joe Biden.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar