I coronans tecken

Postad av: jan 4, 2021 | Inga kommentarer

En kylig höstdag klev jag in i konsumbutiken i grannbyn maskerad, utan ett pistolliknande föremål i handen.

Det var förstås inte min idé. Av L hade jag blivit beordrad att förse mig med munskydd när jag umgås med människor. Jag tillhör nämligen den så kallade riskgruppen.

Nu var givetvis inte min tanke att ”umgås” med dem som vistades i butiken. Inte heller med personalen. Visserligen är det ofta jag stöter på grannar när jag handlar, men något umgänge brukar sällan förekomma vid grönsaksdisken. Någon måtta får det vara med grannsämjan. Grannfrun har för övrigt tillbakavisat alla påstådda känslor som hon uppgavs ha i mitt förra kåseri där jag tillfälligt inklädde mig Donald Trumps roll.

I konsumbutiken reagerade personalen med förvåning. Tydligen var jag först av alla med att bära munskydd. Men eftersom jag alltså inte bar något pistolliknande föremål i handen insåg de att jag inte var farlig.

Coronan ställer till det för oss. Vår statsminister höll nyligen ett nytt tal till nationen. Det missade jag. Men av rapporterna att döma förmedlade han samma budskap som den där Tegnell, han med tröjorna.

Tröj-Tegnell anser att munskydd är onödigt och inte ger någon effekt. Det är konstigt. Runtom i världen har man en annan åsikt. Det har även L. Därför har hon införskaffat en bunt munskydd. Dem ska man, det vill säga jag, bära när jag träffar utomstående.

Fler än åtta vid bordet får man inte vara. Och inga starka varor efter klockan 22.00.

Turligt nog är vi sällan fler än två vid bordet. I lördags var vi fyra. Och innan åttaregeln inträffade tror jag faktiskt att vi satt nio runt bordet. Jag funderar om det var någon som kunde räknas till ”utomstående”.

Coronan ställer till det. Vi skulle i december få besök av yngste sonen med familj, som olyckligtvis bor i Skåne. Det blir nog inte av. Dessutom skulle vi åka till Stockholm och besöka näst yngste sonen där sonsonen fyller fyra år. Eller är det fem? Det besöket är inställt.

Själv skulle jag göra en intervju med en riksdagsman. Den ställde jag in. Jag tillhör ju riskgruppen. En annan intervju, med en läkare, genomförde jag, eftersom han tyckte det var okej. En läkare måste man lita på. Han var visserligen onkolog och inte smittskyddsläkare, men en doktor är alltid betrodd oavsett vilken specialitet han eller hon har.

Så där håller det på. I byn finns stockholmare som inte återvänt till huvudstaden efter sommarens begivenheter. De stannar hellre i vår by, där ingen smitta ännu upptäckts. Och varför skulle man åka till Stockholm när en underbar vinter väntar ute på landsbygden?

Nu när jag sitter här på kvällskröken och skriver mina rader knackar det på dörren. Det är polaren Per. Han promenerar gärna på kvällarna. Han har en del andra egenheter, som vi inte behöver gå in på här.

– Jaha. Är du här och vill ha en liten single malt? Då får vi skynda på, säger jag till honom när han stiger in.

­– Skynda på? Varför det? undrar han.

– Klockan är kvart i tio. Efter tio är det förbjudet att dricka sprit, förklarar jag.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar