”Jag levde med dödshot”

Postad av: jan 4, 2021 | Inga kommentarer

Under 2020 skrev Ingalill reportage om så olika ämnen som krishantering, brundkronor och hot mot kyrkligt anställda.

Namn: Maria Consales

Ålder: 42 år

Familj: Maken Federico, två barn och hund.

Gör: Är diakon i Olaus Petri församling i Örebro

Det bästa med mitt jobb: Att få möta människor i precis alla åldrar, få följa dem en bit på vägen, få bära hoppet och tron åt dem som inte orkar hoppas och tro själva. Det är helt enkelt världens bästa jobb.

Den gången glömmer jag inte: Då jag var diakon i sjukhuskyrkan och blev kallad till ett nöddop. Jag har aldrig känt Guds närvaro mer påtagligt än när jag döpte den lille gossen som skulle dö inom några timmar. Det är mitt livs heligaste stund.

– Jag är född och uppvuxen i kyrkan och min mamma var diakon. Men själv skulle jag absolut inte bli det. Ändå blev det till sist så, säger Maria Consales som först utbildade sig till sjuksköterska med siktet inställt på att arbeta i flyktingläger. Nu har hon varit diakon i 16 år och kunnat hjälpa många människor i nöd på närmare håll. Men hennes yrkesval har också lett till att hon själv fått leva som flykting med dödshot över både sig själv och familjen.

Men vi lämnar tills vidare berättelsen om det Maria kallar ”eländet” och som inträffade för sex år sedan då hon arbetade som diakon i Almby församling i Örebro. Vi börjar i en tryggare ände av hennes livsberättelse – uppväxten i Skara.

– Kyrkan och tron på Gud var en självklar del av mitt liv från att jag var liten. Vi var alltid i domkyrkan på söndagar och jag deltog i de flesta av Svenska kyrkans aktiviteter för barn. Så småningom blev jag ledare för barn- och ungdomsgrupper.

När Maria flyttade hemifrån för att studera till sjuksköterska fortsatte hon att gå i kyrkan på studieorten Vänersborg. Och hon kände att hon hade en egen tro som bar. I Vänersborg inträffade en händelse som skulle få betydelse för resten av hennes liv. I ungdomsgruppen träffade hon en kväll den unge italienaren Federico Consales som flyttat från Rom till lilla Vänersborg.

– Federico hade alltid haft en längtan till Sverige. Så småningom tog han ut sina sparpengar och köpte en biljett till just Vänersborg dit han känt sig manad att åka, berättar Maria.

 Väl där sökte sig katoliken Federico till Svenska kyrkan där han träffade Maria. Ett sammanträffande som paret upplever som Guds ledning. Numera arbetar Federico som kontorsvaktmästare på länsstyrelsen i Örebro och stortrivs med sitt arbete.

Maria å sin sida började arbeta på NÄL, norra Älsvsborgs länssjukhus i Trollhättan, efter sin sjuksköterskeexamen. Men efter två år som sjuksköterska kände hon en stark frustration i arbetet.

– Jag tyckte inte att jag kunde hjälpa människor på det sätt som jag förstod att de behövde. Jag kunde inte sitta vid deras sängkant och låta dem prata. Jag kunde inte ta hand om deras själ, bara deras kropp.

Och en dag vid en medarbetarsamling i kyrkan, där Maria fortsatt att arbeta som ideell, kom kallelsen: Du ska bli diakon.

– Det stod helt klart för mig att det var diakon jag skulle bli, säger Maria och ler.

– Dagen därpå ringde jag stiftsdiakonen och berättade att jag hoppades få bli diakonkandidat i Skara stift. Hon sa att hon bara väntat på att jag skulle höra av mig.

Så Maria inledde sin utbildning till diakon på Bräcke diakoni i Göteborg. Och fick sedan sin första tjänst som diakon i Trollhättan där hon stannade i 1,5 år. Hösten 2005 fanns en annons i Kyrkans tidning som hon inte kunde låta bli att söka – universitetsdiakon i Örebro.

– Det var en helt ny tjänst som ingen haft före mig. Min uppgift var mycket själavård, jag ordnade sorgegrupper då det behövdes, fanns med i universitetets krisgrupp och ibland gick jag in i undervisningen och talade om sorg och existentiella frågor. Dessutom ansvarade jag för verksamheten på kyrkans studentboende Sankta Katarina..

– Universitetsvärlden är en speciell värld där många upplever att de inte är bättre än sin senaste prestation. Det finns också studenter som känner att de hamnat fel, vilket kan vara oerhört jobbigt.

I sju år tjänstgjorde Maria Consales som universitetsdiakon, anställd av Almby församling. Sedan började hon arbeta på heltid i själva församlingen. Efter två år inleddes de händelser som för alltid kommer att prägla Maria och som hon alltså kallar ”eländet”.

– Det började med att en kvinna kom till mig och sökte hjälp därför att hon inte hade pengar till mat. Kvinnan var svenska men hade träffat en muslimsk man och konverterat till islam. Paret hade sedan fått två barn. Jag hjälpte henne med matkassar men efter en tid förstod jag att hon och barnen var både fysiskt och psykiskt misshandlade av mannen. Hon var totalt kontrollerad av sin man och fruktade för sitt liv. 

I detta skede tog Maria helt på egen hand ett beslut som skulle få stora konsekvenser för henne själv och hennes egen familj. Hon bestämde sig för att på egen hand hjälpa kvinnan och barnen att fly från Örebro.

– Jag drog inte in församlingsherden i detta från början för jag brukade aldrig prata konfidenter med honom och när jag tog beslutet om denna aktion så hade jag aldrig kunnat ana vilka konsekvenser det skulle leda till. Lätt att vara efterklok… 

– Jag använde kontakter jag hade för att hjälpa kvinnan till ett skyddat boende. Det var en kedja med många länkar där länkarna inte visste om mer än den föregående och den kommande kontakten. Allt för att det inte skulle gå att avslöja var de hotade hamnat. Jag tyckte att jag hanterade alltsammans mycket försiktigt men på något sätt hade mannen listat ut vem som hjälpt frun att fly och relativt snart efter hennes flykt fick jag det första brevet med ett dödshot. Han beskrev utförligt vad han tänkte göra med mig och mina barn, då två och sju år, om jag inte avslöjade vart kvinnan tagit vägen.

I snabb takt kom ytterligare två brev som polisanmäldes även de och en polisutredning påbörjades.

– Så fort första hotbrevet kom så kopplade jag givetvis också in församlingsherden och pastoratet. 

Så kom påsken 2014. Tisdagen efter påsk var Maria ute i sin trädgård när mannen dök upp, beväpnad med en kniv.

– Jag blev misshandlad och knivskuren men lyckades ta mig in och trycka på den larmtelefon jag fått av polisen. När polisen kom var mannen borta och det hjälpte inte att de sökte med hundpatruller i området. Själv blev jag förd till sjukhus och sydd på flera ställen.

Nu förstod alla inblandade att hoten mot Maria var allvarliga och hon fick skydd både hemma och på arbetet.

– Vi levde som fångar i vårt eget hem. Poliser satt nere i vardagsrummet när vi gick upp för att sova. Och hotbreven fortsatte dessutom att komma. Plus att mannens släktingar kom till kyrkan och frågade efter ”diakonen”… Hela hans släkt letade efter kvinnan och trodde att de kunde få tag i henne via mig.

Terrorn blev värre och värre och en dag kom socialtjänsten, som fått en orosanmälan från polisen på grund av hoten mot barnen, och sa att familjen antingen var tvungen att flytta på sig eller så skulle barnen omhändertas.

– Det var fruktansvärt. Vi fick två timmar på oss att flytta. Vi visste inte vart vi skulle eller hur länge vi skulle vara borta. Så hur kunde vi veta vad vi behövde ha med oss? Allt var ett kaos.

Det skulle visa sig att familjens flykt skulle vara i två månader. De flyttades runt mellan tre olika skyddade boenden för att ingen skulle kunna hitta dem.

– Allt var helt surrealistiskt. Vi bodde på 12 kvadrat och kunde inte ta oss för med någonting. Vi fick dessutom ha mycket begränsad kontakt med familj och vänner. Och vi fick höra att vi inte kunde flytta tillbaka hem förrän gärningsmannen var gripen. Och det var problemet – han gick inte att hitta.

En ljusglimt i flyktsituationen inträffade i samband med dotterns första skolavslutning. Den skulle hon först inte få gå på men så ändrade polisen sig och skickade med henne två livvakter.

– Det var två stora killar i svart kostym och solglasögon som stod bakom oss på skolgården då alla klasser sjöng sina sånger och sedan följde med dottern i klassrummet där hon fick säga hejdå till sin fröken…

Lagom till midsommar bedömde polisen att familjen Consales kunde få flytta hem om Maria accepterade att dygnet runt ha med sig en så kallad trygghetshund, det vill säga schäfern Varro 45 kilo tung och tränad att attackera den som på minsta sätt hotade hans skyddsobjekt.

– Varro gjorde att jag kunde börja arbeta igen för han följde med mig överallt, även på hembesök. Han gjorde att jag som tidigare varit kattmänniska blev hundmänniska. När jag var ute på promenad med Varro kände jag mig trygg. Då kunde jag andas.

Annars låg mycket av Marias liv i spillror. Hon kunde inte sova, inte äta och inte sluta tänka på det som hänt.

– Allt i mitt liv kom att omvärderas. Och det visade sig vilka som var våra verkliga vänner.

Genom hela denna period av förtvivlan och oro kände ändå Maria på något sätt sig buren.

– Hur djupt jag än sjönk fanns ändå Gud där. Tron bar mig genom allt som hände, jag kände att jag aldrig var ensam utan att Gud var med i allt. Människor har frågat mig om jag aldrig tvivlade på Gud när jag drabbades av så grovt våld, men det var precis tvärtom. Numera vet jag att tron bär även i eländet…

I ett och ett halvt år fanns schäferhunden Varro vid Marias sida dag som natt. Och polisen gjorde rundor i kvarteret där familjen bor dag som natt. Men så en dag fick Maria ett besked som kändes som en befrielse.

– Polisen hade via sina informationskanaler dragit slutsatsen att hotbilden var borta. Nu upphörde äntligen hotbreven att komma. Och Varro kunde flytta till någon som behövde honom bättre. Vilket i och för sig kändes sorgligt. Men då skaffade vi en egen hund i stället.

Maria fortsatte sitt arbete i Almby församling efter överfallet. Men efter en tid kände hon att hon behövde starta om på ett ställe där inte alla kände till vad som hänt. Det stället blev sjukhuskyrkan.

– Jag började där i januari 2016. Ett par månader senare, två år efter överfallet, brakade jag ihop helt. Det var som om jag först då hade orken att ta in allt som hänt. Jag blev sjukskriven tre månader för utmattningsdepression och så småningom började jag i traumaterapi.

Terapin hjälpte Maria att sätta ord på det som hänt och acceptera att det faktiskt hänt.

– Jag fick även hjälp att bearbeta de enorma skuldkänslor jag hade för vad jag utsatt barnen för…

I terapin klarade Maria så småningom att prata om överfallet utan att gråta och kände att hon kunde sätta punkt för det som hänt och gå vidare.

Du kände aldrig att du ville byta jobb?

– Nej, aldrig. Jag var så säker på att jag är kallad att vara diakon och jag såg ingen anledning att avsluta samarbetet mellan Gud och mig.

Vilka lärdomar har hon då dragit av det som hände? Skulle hon hjälpa en hotad person en gång till om det behövdes?

– Inte på samma sätt som förra gången. Priset var alltför högt. Jag skulle definitivt inte agera ensam, jag skulle antagligen ta polisen till hjälp. De har varit till stor hjälp för mig och några har jag fortfarande kontakt med.

Numera arbetar Maria som diakon i Olaus Petri församling i Örebro. Där utför hon det mesta som tillhör en diakons sysslor – delar ut matkassar till behövande, håller i samlingar för unga och äldre samt pratar med människor som söker sig till kyrkan för samtal om allt från besvikelsen över en skilsmässa till befarad arbetslöshet.

– Somliga kommer en-två gånger medan andra träffar jag under lång tid. Jag pratar inte med alla om Gud, men jag pratar med Gud om alla jag träffar, konstaterar Maria.

En del av personerna hon träffar befinner sig långt så långt nere på botten som en människa kan komma, och de tror nog inte att den ljushåriga, vänliga kvinnan mittemot kan förstå hur det känns.

– Men det kan jag. Jag har krälat på botten. Jag vet hur det känns. Jag har ärr på kroppen och i själen som aldrig går bort. Men jag vet också att tron håller i allt.

Ingalill Bergensten

Lämna en kommentar