”Efter krisen kan något annat uppstå”

Postad av: jan 4, 2021 | Inga kommentarer

–Vi reagerar alla olika när en kris inträffar. Några får panik medan andra håller sig helt lugna. Nu är det läge att respektera varandras olika reaktioner, säger prästen och psykoterapeuten Lars Gustafsson som befann sig i New York 11 september, arbetade i Thailand efter tsunamin och har varit både polis- och sjukhuspräst. Under coronavåren har han arbetat som internkonsult för chefer på Örebro universitet.

Det kan låta som att Lars Gustafsson ”dras” till kriser. Men själv säger han att det mest är tillfälligheter som gjort att han hamnat i sammanhang där han fått möta människor i svår kris. Som exempelvis 11 september.

– Jag arbetade som präst i Svenska kyrkan och befann mig i våra lokaler på Manhattan då de båda planen körde in i World Trade Center. Våra lokaler fylldes snabbt av människor, framförallt svenskar, som behövde olika former av stöd och någon att prata med.

En av Lars lärdomar från denna kaotiska händelse är att det är viktigt att berätta för människor att det är helt normalt att reagera på en onormal situation.

– Jag mötte välutbildade människor som lyckats med det mesta i livet och som var vana vid att allt blev som de planerat. Nu satt de på golvet, hade hjärtklappning och kände det som om hela marken gungade under dem. Vilket var helt naturligt med tanke på vad de varit med om.

Det är när våra basala behov hotas som vi hamnar i kris. Lars använder bilden av en tågresa som förklaring till vad vi människor behöver ha och vad som händer om vi inte får det.

– Rälsen är basala saker som att vi behöver – någonstans att bo, fred, vänner att umgås med. Tåget är jag själv och min sociala roll som partner, förälder, barn. Här befinner sig också min självständighet, som att kunna gå på toaletten utan hjälp. Och även min yrkesroll och mitt anseende.

– Om något av detta går om intet, om jag blir svårt kränkt eller om jag hotas av en yttre katastrof kan jag hamna i mer eller mindre svår kris.  Och en yttre katastrof kan man ju kalla det som drabbat Sverige och hela världen det här året.

Inom psykologin talar man om krisens olika faser, en teori som myntades av psykiatern Johan Cullberg. När en människa fått ett allvarligt besked hamnar hon först i chock, sedan följer en reaktionsfas, så småningom en bearbetningsfas och slutligen en nyorientering. Faserna överlappar varandra och det är också vanligt att man vandrar fram och tillbaka mellan dem.

– Även ett samhälle i kris går igenom olika faser. I den första fasen pratar alla om det som hänt och alla tänker på det. Altruismen, osjälviskheten, brer ut sig och människor ställer upp på olika sätt för varandra. Det har vi sett många exempel på under våren – alltifrån människor som handlat åt sina grannar till sjukvårdspersonal som jobbat dubbla pass.

– I nästa fas börjar människor prata även om annat. Viljan att göra något för andra minskar något, men finns fortfarande kvar. I den tredje fasen integreras det som hänt i vår egen och vår gemensamma berättelse. Krisen är över. Dit kommer vi så småningom. Alla vill veta när det ska ske, men det luriga är att vi inte vet när…

Enligt Lars Gustafsson reagerar människor mycket olika på samma kris. Här finns hela skalan från full panik till total naivitet och förnekelse.

– Att vi reagerar så olika beror på vad vi har med oss i bagaget av erfarenheter och lärdomar. Sedan har det naturligtvis betydelse om vi har en välfungerande relation och stabil ekonomi eller motsatsen – en svajig relation, vi kanske har blivit av med jobbet och det finns risk för att vi inte kommer att kunna försörja våra barn.  

– Det viktiga är att vi försöker respektera varandras olika reaktioner och hjälps åt att lugna varandra. Och hålla oss lugna inför barnen.

Inom katastrofpsykiatrin talar man bland annat om människors motståndskraft och återhämtningsförmåga. Lars Gustafsson hänvisar till Karlstadpsykiatern PO Michel som jämför våra olikheter på dessa områden med en blomsteräng som utsätts för vind. Somliga strån och blommor lägger sig ner direkt medan andra står stadigt upprätta. De olika blommorna reser sig också olika snabbt, men de reser sig till sist.

– Det är samma sak med människor, säger Lars Gustafsson.

– De flesta reser sig utan särskilda insatser.

Under en pågående kris som coronapandemin kan man ha nytta av att spalta upp för sig själv vad man kan och inte kan kontrollera. Det kan verka lugnande.

– Jag kan kontrollera min egen attityd, min egen sociala distansering, hur jag följer myndigheternas rekommendationer, vilka aktiviteter jag är med på, hur mycket nyheter jag konsumerar och hur jag tar hand om min hälsa. Men jag kan inte kontrollera vad andra gör eller förutspå framtiden. Det får vi stå ut med och göra så gott vi kan, menar Lars Gustafsson.

Något som också är lugnande är att vistas i naturen, sitta på en sten och betrakta ett träd, lyssna på fåglar som sjunger, och ta några djupa andetag.

– Våra ”gamla” delar av hjärnan har starka flykt- och försvarsmekanismer som aktiveras i kriser och som vi inte rår på med hjälp av det vanliga språket. Men naturens språk förstår de.

Även om Lars Gustafsson inte längre har någon prästtjänst går han ibland in och predikar samt håller i begravningar och dop. Tidigare i vår, på långfredagen, predikade han inför en nästintill tom Nikolaikyrka i Örebro.

– Fast 500 personer tittade på gudstjänsten på Facebook. Det är fler än vad som brukar komma till kyrkan en långfredag, konstaterar han.

– Så kyrkan kan ha en roll för människor även under coronakrisen, även om inte den rollen ser ut som den brukar. Vi får inte bortse från att vi har att göra med ett mycket smittsamt virus, men under sommaren kan vi kanske ha fler samlingar utomhus.

Att samhället, eller kyrkan, kommer att vara likadant efter coronakrisen som före tror inte Lars Gustafsson.

– Vi kommer att ha lärt oss massor, framför allt hur vi kan använda tekniken till att hålla kontakt med exempelvis våra äldre.

Frågan om var Gud befinner sig i den här krisen besvarar Lars Gustafsson så här:

– Vi tror på en Gud som blir uppspikad och dör på ett kors. Men i denna utåt sett traumatiska händelse fanns en väg till livet.

Lars Gustafsson tycker att sjukhuskyrkan har en symbol som säger mycket om både kriser och vägen vidare. Den föreställer en avbruten kvist. På kvistens stam har det skjutit upp ett nytt skott.

– Vi lever i en sprucken skapelse och livet kan gå sönder. Men efter krisen kan något nytt, något annat uppstå.

Ingalill Bergensten

Lämna en kommentar