En besvärlig individ

Postad av: feb 25, 2021 | Inga kommentarer

– Jaha. Ville ni ha en lydig hund skulle ni ha skaffat en labrador.

Orden kommer från en granne, en riktig hundmänniska, som nyligen miste sin kära schäfer – en enormt väldresserad hund som egentligen aldrig behövde gå i koppel, eftersom den löd allra minst tillsägelse från sin matte. Det gör inte vår jycke.

Ja, det finns stunder då jag ångrar att vi skaffade hund.

Vi har en shiba. Det är en japansk ras. Den betecknas som självständig, sällskaplig, tillgiven och med en del jaktinstinkter.

Det där med självständig var ett understatement. Men sannolikt har vi i mycket oss själva att skylla att vår lille Kenzo gör ungefär som han själv vill.

– Så här blir det när vi skaffar hund: inget tiggande vid bordet. Han får inte gå upp i soffan annan än på en plats som vi valt. Han får absolut inte ligga i våra sängar, utan ska veta sin plats i sin egen lilla fäll, förklarade jag för L för två år sedan.

Att införliva en hund i familjen var ett stort beslut som fattades efter många överväganden. En hund inskränker ens liv. Man måste alltid måste ta hänsyn till jycken. Det går inte bara att dra iväg till London över en weekend och stänga in hunden i vardagsrummet. Innan man skaffar hund bör man se till att det finns goda grannar som gärna blir faddrar under några timmar eller några dagar. Det har vi, gudskelov.

Hur gick det?

Första regeln: hunden ska sova på sin särskilda plats.

Jodå, den sov snällt vid sidan av vår säng i sin egen lilla pläd.

Sen lämnade vi den, hunden alltså, till en granne över en natt. Då visade det sig att han, hunden alltså, klivit upp i hennes säng under natten och lagt sig vid hennes fötter.

Väl hemma igen återgick han till sin egen sovplats. För en tid.

Sedan åkte L iväg på en konferens och var borta några nätter. När jag gick och lade mig låg Kenzo på sin sovplats. När jag vaknade låg han i L:s säng. Scenariot upprepades natten därpå.

När L sedan kom hem gick hunden varje natt upp och la sig vid våra fötter. Vi körde ner honom, men så snart vi somnat var han tillbaka. Till slut blev det en vana och vi hade inte hjärta att förvisa honom. Så nu är det som det är. Att vakna på morgonen av att någon slickar en i ansiktet får man också stå ut med.

Tigga vid bordet? Absolut inte. Men hur gör man med en hund som hela tiden envisas med att ligga under bordet så snart man ska äta? Till slut ger man upp. Att han aldrig får någon godbit tycks inte bekymra honom.

Soffan? Ja, han fick sin bestämda plats. Därifrån skulle han inte få ta sig. Men sen, nästan obemärkt, flyttade han sig, centimeter för centimeter, från sin plats, för att slutligen bestämma sig för att hela soffan var hans.

– Det är en underbar hund, men besvärlig. Envis och självständig, gör lite som han vill. Det måste vara betungande för dig. Men du tycks stå ut, sa en granne till L.

– Jodå. Jag har tränat under många, många år, svarade hon.

Konstigt svar. Vi har ju bara haft hunden i två år, tänkte jag, men sa inget.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar