Ett annat utanförskap

Postad av: feb 25, 2021 | Inga kommentarer

Först gör man så där, och sedan så där, och sen är det klart!

Svärsonen har greppat min mobiltelefon. Han knappar in på ”inställningar” och sedan mobilens namn (som jag av hänsyn till textreklamreglerna inte kan nämna). Sedan utför han några för mig okända manövrer.

– Nu är det fixat. Nu är du inkopplad på wi-fi igen och behöver inte använda din surf, säger han.

Det är då jag, än en gång, känner mig utanför.

I förra kåseriet beskrev jag hur påstådda kändisar i våra kvällstidningar var helt okända för mig. Där dyker det upp ”tv-profiler”, ”influenser”, ”rappare” och en del annat folk som jag aldrig har hört talas om. Då känner man sig utanför, minst sagt.

Men nu handlar det om något annat.

Vi omger oss numera med en massa tekniska prylar. Mobiltelefonerna har blivit smarta och kan utföra de mest häpnadsväckande operationer. Jag har lärt mig flera av dem. Stegräknare, exempelvis. Och att orientera sig. När man går vilse i skogen är mobilen ett vasst redskap för att man ska kunna hitta hem.

Men, men. Mobiler är inte att lita på. De är autonoma manicker, som förr eller senare bestämmer sig för att bete sig självständigt, ungefär som den hund vi numera har i vårt hushåll.

Teveapparater är också komplicerade ting. Vår är försedd med en liten låda på baksidan och medelst den kan man få in oräkneliga kanaler från världens alla hörn. Men understundom vägrar den att överhuvudtaget fungera.

Vår dator har med åren blivit egensinnig. Den går igång när den själv vill. Ibland på några minuter. Inte sällan tar det en timme eller så. Varför den beter sig på detta vis har jag inte lyckats lista ut. Dessutom visar den kufiska meddelanden som jag inte efterfrågat.

– Men kan du inte fixa det här? Du har ju alltid varit mitt tekniska snille, säger L.

Nej. Förutom att jag inte vet vilka exempelvis Sofi Fahrman eller Li Pamp är, är jag inte längre betrodd vad gäller den nya tekniken.

Men vad gör väl det när släkten består av folk som tillhör gräddan av landets elektroniska hjärnor.

Svärsonen, som fixade telefonen, är chef för den digitala sektionen på ett av Sveriges största medieföretag. Vår berömde son är spelutvecklare på ett av världens största bolag i sin nisch. En annan son är dataansvarig i en region där Dan Eliasson ännu inte blivit landshövding. Dem kan jag konsultera.

Å andra sidan. Alla andra våra barn är duktigare på telefoner, datorer och teveapparater än vad jag är. Och det utan de har någon som helst utbildning eller tjusiga titlar. Dessvärre tror jag att även några barnbarn klarar de tekniska utmaningarna bättre än jag.

– Vad har hänt? Den tekniska utvecklingen har gått ifrån mig. Jag känner mig utanför, suckar jag till L.

– Jamen, du kan ju så mycket annat. Om amerikansk politik, till exempel och ….

– Stopp där! Säg ingenting om pubarna i London! Nu ska jag lära mig allt om min mobil och jag ska gå en datakurs så snart studieförbunden sätter igång sin verksamhet igen.

– Ja, ja. En promenad runt sjön kanske lugnar ner dig. Du är ju expert på vandringsleder också, har jag förstått, säger hon.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar