En hundlektion

Postad av: aug 2, 2021 | Inga kommentarer

– Rutbröd har vi inte. Går det inte lika bra med Leksands knäcke?

Vi var snart på väg till Skåne. Nu satt vi i vårt uterum och såg hur ett hiskeligt åskväder just var på väg att dra bort. Där satt herr och fru W som under vår frånvaro hade fått det ansvarsfulla uppdraget att dels ta hand om vår lilla hund, dels se till att L:s växter inte förtvinade i värmen.

Jag hade åtagit mig att instruera herr W om vad som förväntades av skötseln av Kenzo – en japansk jycke med mycket självständiga åsikter.

– När vi fikar på förmiddagen serverar jag honom leverpastej smord på Falu rutbröd. Det är han van vid. Han lystrar till ordet ”fika” och vet vad som då vankas, förklarade jag för herr W.

Det var då han kontrade med ”Leksands knäcke”. Så är han också en inbiten anhängare av Leksands IF och deras ishockeylag. I övrigt verkar han ha ett någorlunda gott omdöme.

– Nej. Något knäckebröd passar inte, oavsett om det kommer från Leksand eller ej. Det ska vara rutbröd. Om något sådant inte ingår i ert hushåll kommer jag att förse er. Kenzo är, precis som jag, van vid att allt ska vara som det alltid har varit. Rutbröd, inte knäcke. Är det förstått?

– Jamen, spelar det någon roll, invände L, som egentligen inte hade med ärendet att göra, utan hade uppdraget att instruera fru W om trädgårdens behov.

– Rutbröd! hävdade jag, med lite onödig stark emfas. (Jag har ibland lätt att falla in i min ganska framgångsrika karriär som militär).

Herr W så lite moloken ut, men godtog ändå min proklamation. Kanske trodde han att en diet av Leksands knäcke skulle forma vår hund till en god supporter av dalalaget. (Kenzo är självfallet medlem i Skellefteå AIK).

Jag förklarade sedan vilka promenadstråk som jag använde för att hunden skulle kunna förrätta sina naturbehov. Jag angav också ungefärliga tider för dessa vandringar.

– Klockan sju? Väldigt tidigt. Hämta tidningen i postlådan? Ja, det är väl okej. Men klockan sju?

– Jag fixar det, sa fru W, en synnerligen sympatisk kvinna, som tydligen inte ligger och drar sig i sängen halva förmiddagen.

– Och sen på kvällen. Vid tiotiden, eller så, förväntar han sig att bli utburen. Ta honom i famn och bär ut honom i trädgården. Släpp ner honom och säg ”gå och kissa”. Det förstår han.

– I famn? Bära ut honom? Säga ”gå och kissa’?

– Ja, det kan väl inte vara så svårt? Sen, när allt är klart, du kan kissa själv om du vill, tar du in honom och ger honom en kisspeng.

– En kisspeng?

– Ja. Du ska få såna av mig. Och sen ska han ha en slurk.

– En slurk?

– Det är lite fil eller yoghurt. Det förväntar han sig

Herr W såg bekymrad ut. Vågar jag verkligen anförtro honom ansvaret för vår lilla hund? Nåväl. Lika bra att fortsätta instruktionerna.

– Till slut. När ni går till sängs kommer han att lägga sig på sin pläd under en kort stund. Sen hoppar han upp i era sängar och vill slicka dina tår.

– Där går gränsen! Några tår får han inte slicka. Aldrig i livet.

Ja, ja. Nu är vi ändå på väg till Skåne. Stackars hund. Inte slicka tår. Hoppas han inte får men för livet.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar