Tystnadens sjö

Postad av: aug 2, 2021 | Inga kommentarer

Glittrande vågor. Strålande sol. Smekande vindar. Och ett utmanande korsord.

Det finns stunder i livet som man vill klamra sig fast vid. Eller fästa i minnet när novembertrasan lägger sig över såväl vädret som humöret.

Nu sitter vi där, L och jag, på en klipphäll vid den lilla sjön där vi numera har ankrat vår båt. Solen skiner från en klarblå himmel och vinden ritar små vågor i vattnet framför oss. Inte en annan levande själ kan spanas. Ja, kanske, om vi haft en kikare tillhanda. Långt där borta finns nämligen en badstrand och där kan, kanske, andra njuta av tillvaron.

Det finns onekligen vissa nackdelar med att bo på vischan. Inga butiker, inga skolor och knappast några kommunala kommunikationer. Vi har i och för sig en pub och det är inte många byar som kan stoltsera med en sådan.

På puben var det för övrigt en quizkväll i häromaftonen. Solen sken även då. Fullsatt. Fast ändå inte. Folkhälsomyndighetens anvisningar följdes. En väldigt uppskattad afton. God mat. Vin och öl. Glad spanjor. (Krögaren blev senare lite ledsen när Spanien förlorade i semifinalen). Dessutom bra frågor. Ja, det var jag som formulerat dem, eftersom jag var så kallad quiz master.

Men nu befinner vi oss ute på en sjöklippa. L hade uttryckt själva målet med att ”vi måste åka ut och bada” eftersom just den här dagen är tropisk het.

Åka ut på sjön – okej. Sitta på en klippa i solen – okej. Njuta av tystnaden – okej. Spana efter kungsörnar – okej. Lösa ett svårartat korsord – okej. Kasta sig i tjugogradigt vatten – nix.

Vi har faktiskt begivit oss till ett naturreservat. Där är det tyst, förutom all fågelsång. För att ta sig dit måste man ha en båt försedd med en tyst elmotor. Det har vi. Vi har också en bullrande fyrtaktsmotor. Men den använder vi förstås inte. Den vilar i garaget i väntan på andra båtfärder, på andra sjöar. Naturreservat måste respekteras.

Det är en välsignelse att bo i Sverige. Åtminstone under sommaren. Inte många andra länder i Europa, eller världen, kan erbjuda sina medborgare en sån underbar natur, där man har fri tillgång till sjöar och skogar. Allemansrätten är verkligen något att värna om.

Till vår by kommer varje sommar ett antal holländare och tyskar. De överväldigas av det vackra landskapet och förvånas över att de kan röra sig fritt nästan överallt. Men när några av dem tog sin husbil och parkerade på gården till en bonde i närheten tog det förstås stopp. Så långt sträcker sig inte allemansrätten.

Naturreservatet som vi befinner oss i marknadsförs av länsstyrelsen som ett av länets tysta områden. Här hörs bara fågelsång och kanske knaket av torra kvistar när älgarna kliver omkring.

Allt det där kan ta ett abrupt slut, eftersom en vindkraftspark med 270 meter höga torn projekteras i reservatets närhet. Då blir det svisch och tjong i stället för fågelsång.

– Tänk vad underbart tyst och stilla det är här, hör jag en röst säga.

– Nu, ja, svarar jag, eftersom jag trots allt är naturaliserad närking.

Stigbjörn Bergensten

Lämna en kommentar